Finns det något kvar för jag har alla svar.
Jag har allt i handen, som ett kortspel,
har slängt ut allt på bordet, alla kort är lagda.
men jag fattar ändå inte, jag är alltid ensam.
jag går alltid hem själv, medans alla andra går ihop.
lyckas jag för en kväll vara i tvåsamhet
så är de bara för stunden, har du träffat mig?
tjejen utan självrespekt, hatar tvåsamhet fast hon älskar de
hon som älskar att hata allt, patetiskt om du frågar mig.
jag vill inte vara desperat, men fan va jag vill älska.
inte vara ensam, vara två.
eller i alla fall för mer än en natt.
men varje gång jag lyckas, så drar jag.
jag packar väskan och flyr.
inte kan jag låta någon komma så där nära, hålla om mig eller kanske möjligtvis älska mig.
nej fy, det är ju jätte hemskt.
det kan jag bara inte utsätta mig för, det går bara inte.
för det är så mycket enklare att fly, rymma och bara dra.
du hör ju själv?
jag vill inte bli sårad, eller lämnad.
så då är de enklare om jag är den som lämnar.
bara jag slipper ha någon så där nära att det nästan gör ont.
att det nästan skaver i hjärtat.
det går bara inte!
fast jag vill, och jag vill!
min kropp vill, hela jag vill.
fast ändå inte.
bara lite, för en natt.
fast jag hatar det, fast jag inte vill vakna upp jämte personen i fråga nästa dag.
och fast jag inte vill vara bakfull, ful och äcklig jämte någon som just knullat mig.
jag vill ju bara bli omkramad och hör några bra ord.
men jag kan inte, jag är för rädd att jag en dag ska stå där själv.
precis som i början.
så jag låter det vara, jag struntar i det.
fast jag inte vill.