Jag står här och blickar tillbaka på det som en gång var
det jag en gång hade, det jag en gång förlorat.
jag är nog för svag för att be om hjälp.
jag ska klara allt detta själv.
för jag är van att vara ensam, det är lite av min grej.
lite så jag kör.
för jag har svårt att bry mig, svårt att tycka synd om.
helt enkelt ganska så kall.
Svårt att bli sårad, fast ibland funkar de.
men inte ofta.
jag förstår mig inte på folk, och folk förstår sig inte på mig.
alla skyller på min bakgrund, vadå min bakgrund?
jag har bara levt 20 år, vem kan skylla på de?
kan ju lika väll vara så att jag valt att vara sånhär för att jag inte vill ta del?
vem vet, du kan tror vad du vill för jag antar att de ser ut som att jag bryr mig så där igen?
som när äckliga klättrar in i mitt vitsträckiga synfält igen.
så låt mig presentera mig, det är jag som inte bryr mig.

Finns det något kvar för jag har alla svar.
Jag har allt i handen, som ett kortspel,
har slängt ut allt på bordet, alla kort är lagda.
men jag fattar ändå inte, jag är alltid ensam.
jag går alltid hem själv, medans alla andra går ihop.
lyckas jag för en kväll vara i tvåsamhet
så är de bara för stunden, har du träffat mig?
tjejen utan självrespekt, hatar tvåsamhet fast hon älskar de
hon som älskar att hata allt, patetiskt om du frågar mig.
jag vill inte vara desperat, men fan va jag vill älska.
inte vara ensam, vara två.
eller i alla fall för mer än en natt.
men varje gång jag lyckas, så drar jag.
jag packar väskan och flyr.
inte kan jag låta någon komma så där nära, hålla om mig eller kanske möjligtvis älska mig.
nej fy, det är ju jätte hemskt.
det kan jag bara inte utsätta mig för, det går bara inte.
för det är så mycket enklare att fly, rymma och bara dra.
du hör ju själv?
jag vill inte bli sårad, eller lämnad.
så då är de enklare om jag är den som lämnar.
bara jag slipper ha någon så där nära att det nästan gör ont.
att det nästan skaver i hjärtat.
det går bara inte!
fast jag vill, och jag vill!
min kropp vill, hela jag vill.
fast ändå inte.
bara lite, för en natt.
fast jag hatar det, fast jag inte vill vakna upp jämte personen i fråga nästa dag.
och fast jag inte vill vara bakfull, ful och äcklig jämte någon som just knullat mig.
jag vill ju bara bli omkramad och hör några bra ord.
men jag kan inte, jag är för rädd att jag en dag ska stå där själv.
precis som i början.
så jag låter det vara, jag struntar i det.
fast jag inte vill.

jag kom att bli mitt eget nederlag.
jag försöker ta mig ur, men jag vet inte hur.
har fastnat här, i ett hål.
vet inte om jag ser vägen slut där framme eller om det är början på något nytt?
det gör för ont att vara nykter, för ont att vara full.
dagarna blandas ihop, och jag verkar stå kvar.
men ibland vet jag inte, står jag eller faller jag?
dagarna jag en gång älskade att leva i, har dött ut.
jag står kvar, jag har inga andra val.
inga krav, ingenting kvar.
men när smärtan i bröstet trycker, och äter upp mig
trycker ner mig, sväljer mig och hatar mig
så blir jag så där äckligt tom, som jag bara består av luft.
det finns inget lugn.
men en dag ska jag ta mig ur, ta mig bort.
jag vet att jag kan, men smärtan släpper inte min hand.

någonstans på vägen tappade jag modet
känslan av att kunna, bara gå vidare
en dag och jag var fast, lika bunden till allt som väggarna till huset
ingen tog mig på allvar, allt var bara dimma
precis som det är nu, röster som skriker över mig
ingen riktigt ro, ingen riktigt tystnad
jag vet inte vart jag är på väg, eller vart jag ska gå
men vägen är lång, och när alla går ihop
när alla går på samma väg, hand i hand
inte ensamma, bara ihop
så inser jag att ju mer jag stävar efter att inte vara ensam
ju mer strävar jag efter knark
för knark fick mig att känna hopp, om att de en dag skulle sluta
att de enda skulle få vara jag som gick med någon på den vägen
men jag tror de börjar mörkna nu, tystnade kommer
jag vet det, att vara ensam är det svåraste jag vet.

väggarna är så där tjocka nu
så som de brukar vara.
så där att de kryper inom en, och man önskar att man kunde komma ut
men man är fast, man vågar inte lämna rummet.
inte än íaf.
det finns enklare lösningar, men de är svåra i längden.
detta äter upp mig, jag vill inte ha de så här.
inte nu, jag orkar inte en gång till.
är de stupet jag ser eller bara ännu en uppförbacke?
och om någon tog min hand nu, skulle de känna de kalla vindarna.
hur de fryser.
som is.
det här är inte jag, inte den jag lovade att vara.
detta är bara en kopia, och de finns inga mer.
jag är trött på att vara ensam i ett rum där de måste vara märkt.
för jag är så rädd att bli uppäten.
som så många gånger förut.
när du var här, behövde de inte vara mörkt.
inte heller vara rädd.
men nu när ingen vill vara här, ingen vill komma in hit.
så inser jag att de är mitt fel, jag har skapat en borg och jag kan inte riva den
inte själv.
jag behöver förnyelse.
snälla, hjälp mig.
kom och riv min borg, och rädda de lilla av mig.

Jag fick inte ramla men ändå gjorde jag de.
jag skulle inte slå marken så hårt, men ändå kändes de som om hjärna gick i tusen bitar.
om känslan var rätt, varför ramlade jag?
kanske för att känslan bara kändes rätt, inte för att den var de.
jag tog så många kliv, men ändå försvann jag.
precis som allt annat.

Varför försvann just du?
jag klarar inte det här längre.
snälla, kom tillbaka.
bilderna är raderade förlänge sedan.
vi finns inte kvar här.
jag finns, men inte du.
allt jag vill är att få samma känsla.
att jag kanske kan få vara värd något.
något i någons ögon.
för du var mitt allt, ingen kan fylla de tom rummet som finns.
jag försöker, för de hade du velat.
jag tog ett kliv emot dig, och du försvann.
likså gjorde jag.
kan du inte rädd mig en sista gång?
för tårar får inte drabba mig.
sorgen får inte ta min plats.
jag behöver någon som kämpar med mig.

Varför behöver jag förklarar mig?
jag jagar dig dag och natt, någon dag kommer jag ikapp och frågar varför du inte vill va mitt allt?
saknar dig, saknar någon.
att alltid vara själv tar på en.
de tär så där jobbigt.
det gör ont, man kastas omkring.
ingen vill ha en, mer än en natt.
man blir känslokall.
man krigar.
lär sig hålla allt under ytan, inget får synas.
inget får visas.
fast man egentligen går sönder för att man är så ensam.
för att ingen vill stanna längre än en sekund.
man krigar med sig själv, för man kommer tillslut till grund med att man själv är problemet.
att man är grunden till att ingen stannar.
ingen stannar längre en sekund.
man är lika bortglömd, lika osynlig som alltid.
vinden blåser, regnet slår hårt.
man lär sig spela hårt emot hårt.
man lär sig tillslut att aldrig älska mer än en sekund.
för gör man de brister allt.

Det känns som om alla skrattar och att jag inte fattar vitsen.

Förhandla, vinna, krossa.
allt ska gå.
förhandla med mig själv.
vinna över mig själv.
och krossa varje del av mig själv.
jag ska förhandla till mig något av värde, sen ska jag byta bort det.
inget upp i näsan.
jag ska vinna över mig själv, sen förlora.
inget in i ådran.
jag ska krossa mig själv, för att sedan bli hel.
ingen rök ner i lungorna.
bara jag, hela jag.
varje millimeter av mig själv.
varje del av det jag kallar mig själv.
varje del av det du tror är jag.
det finns en plan.
och den planen är jag.
jag ska inte strunta i de, jag ska inte gömma problemet.
inte sluta prata om de, för de är jag.
hela jag, exakt på millimetern.
ögonmåttet mitt kan skära glas.
detta är jag, kan inte byta bort det emot kvitto.
inte stänga dörren varje gång jag blir rädd.
även om jag vill.
även om förhandlingarna blåser iväg, vinsten var ett fall.
droger är mitt kall.
det är lika kalla emot mig som jag är emot dem.
finns ingen vänskap, ingen gemenskap.
bara en ytlig relation.
från börjarn var vi vänner, bästa.
inget kunde stoppa k-busniess.
inget kunde stoppa en från att vinna.
toppen var nära, så där nära att om man sträckte på sig vann man.
men man blev huggen i ryggen som julius ceasar, slut diskuterar.
så säg mig, är en näsa k lika mkt värt som sjukhusräkningen?
är en näsa bums lika mkt värt som ens familj?
eller att jaga draken på låsas lika värt som att sova utan låsta dörrar?

Man undrar om man någon dag kommer hinna ikapp.
det finns inget slut.
borde vara lycklig, glad ja allt de jag inte är.
borde bara, men varje dag, morgon, middag kväll.
samma sak.
ingen rök fyller lungorna som förut.
ingen som ropar att de börjar ta slut.
bara samma ångest som förut.
samma vilja, fast andra mål.
samma väg, fast besluten, inte vika av.
inte stanna, inte småprata.
inte säga hej till de andra.
kanske är jag samma person som innan, för jag ser skillnad.
pressen, kraven, hoppet.
att jag en dag kommer hitta hem.
men jag tror inte de, för jag har samma vilja.
samma kraft, och någon dag sitter jag fast.
i nätet, som förut.
kan bara hålla fast, för allt jag är värd.
inget upp i näsan, och inget in i ådran.
hur mkt min kropp en skricker efter de, är de förbjuden mark.
men målet är inte att glömma de, utan att förhandla.
att komma till en gensam grund.
där båda trvis.
där vi inte bråkar hela tiden.
kanske kan vi dela allt, kalla de kvitt?
jag vet inte.
jag vet inte ens vart mina känslor är, vart gömde jag dem?
varför bryr jag mig inte som alla de andra gör?

Jag jagar dig dag och natt, någon dag kommer jag ikappoch frågar varför du inte vill va mitt allt?
Jag försvinner, lika så gör du.
men inte på samma sätt.
det är jag som sitter med salta kinder och låter dig smeka mitt hjärta med dina kalla vindar.
jag vet inte vad som är verkligt längre, kommer jag någonsin att hinna ikapp.
jag bara jagar.
det är inte mitt mål jag söker, de kalla vindarna håller mig tillbaka.
starkare än någonsin nu.
och doften av de lämnar rysningar i hela kroppen, du fortsätter ställa krav på mig som jag inte
kan leva upp till.
varför vill du ha mig i ditt liv när jag inte kan leva upp till kraven du ställer?
du var en omväg, en väldigt lång.

man undrar om de kommer att vara såhär morgon, middag och kväll
kommer man någonsin att hitta hem?
där man hör hemma, där man är välkommen.
ett ställe där någon saknar en.
där man kanske kan få betyda mer.
eller att ställe där man välkommans.
där inte magen vrids ut och in för varje andertag
man kan andas den rena luften
kanske kan man få vara någons, tillhöra någon
och kanske kan man få vara just de personen som någon annan saknar
och inte behöva känna ensamheten som hela tiden trycker på
där inga väggar runt omkring en vill äta en.
inte svälja och inte tugga.
en känsla av att faktikst få tillhöra.
att inte behöva vara instängd.
där man inte behöver känna sig som en innebonde i någon annans hem.
inte en som en brottsling på väg efter något nytt.
inte behöva ljuga om sitt tillstånd
och inte behöva vara på sin vakt för nästa påhopp.
men ett sånt ställe finns inte
tryggheten finns inte, de varma och omsorgsfulla
de försvann, precis som kärleken jag en gång hade till allt.
mitt hem är inte som de en gång var.
mitt hem finns tydligen inte.

det här är inte mitt hem.

Jag vet inte om det är för att jag viker undan
men du lovade mig att jag aldrig skulle behöva känna mig såhär ensam igen
att jag aldrig skulle behöva känna mig så ensam att det gör ont.
men jag är ensam.
när alla andra går hem, står jag alltid kvar.
jag har aldrig fått tillhöra någon, så som alla andra.
kanske är de för att jag trycker ner allt.
vill inte ha de i luften, inte bland mig.
låser in allt jag känner, och kastar nycklen.
alla andra går hem, men jag står alltid kvar.
mitt hem, känns inte som ett hem.
det är mer som en utslussning.
mer som om jag är på väg.
det kanske jag är, jag vet faktikst inte.
men det börjar bli svårt att hålla fast.
vindarna blåser så starkt nu.
och ni sa att vad det än är så backar ni mig.
vad det än är så finns ni här.
men jag ser ingen, jag ser bara spår av mina egna misslyckande.
av allt jag gjort.
alla dåliga minnen, alla dåliga saker.
allt dåligt jag någonsin gjort.
all självrespekt, självkänsla, självförtronde.
inget av de finns kvar.
det är bara jag, och jag är så fruktansvärt rädd.
jag är så rädd att jag inte klarar av ensamheten.
att jag inte klarar av att leva utan någon som kan säga att allt är bra.
ni lovade, och jag lovade.
men ni höll inte vad ni lovade.
mitt hem är inget hem, jag är inte trygg här.
om jag inte är trygg, vad gör jag då?

jag behöver känna mig trygg.

det är nära nu, känner lukten.
känner känslan av ingenting alls.
är jag redo?
jag vet inte.
men nu är de friheten som kallar.
inga säkerhets åtgärden, inget att falla på.
mer än mig själv.
klarar jag de eller fastnar jag i nätet som förut?

det måste vara den ständiga känslan av att förlora
att alltid vara den som blir över
man kan önska, hoppas och kanske drömma sig bort
men inget funkar i slutet
jag kommer alltid vara den som blir sist
den som blir över när alla gått hem
precis som du sa jag är en belastning.
ett skäl att inte stanna
och tusen andra att lämna mig.
sitter du fast i nätet, tänker du säkert på spindlen i de.

det här är inte jag, inget penicillin kan rädda mig nu.
jag blir sjuk av mig själv.
det finns ingenting att vänta på längre.
inget som håller mig kvar, inga rötter som växer längre.
blixtrar slår hårdare nu.
som om ovädret ute vill äta upp mig.
och jag vill bara ramla.
för tänk du har hittat något nytt, någon annan.
någon bättre än mig.
vill inte leva i en värld, där jag känner hat.
inte leva i en värld är inget är normalt.
inte längre andas samma luft, för tänk om de var du och jag.
tänk om vi kunde andas samma luft.
inte längre vara fri.
tänk om de var du och jag.
jag skulle andas varje dag, inte gömma huvudet under allt.
inte glömma självklänslan hemma.
inte längre vara fast.
om du bara kunde se mig.

om jag fick en chans, bara en.
att visa min värld, att visa hur allt jag kämpar för inte kämpar för mig.
att allt jag har byggt upp, rivs av alla andra.
så kanske skulle du se varför jag saknar dig fast jag inte borde.
kanske skulle du se varför jag inte bry mig så mycket.
och kanske skulle jag låta dig vara så nära som ingen annan får.
men jag vägrar.
för jag kommer alltid kämpa emot de som kämpar emot mig.
så som du gör.

jag saknar att hata dig.

jag vet inte hur jag ska säga de, men du är underbar.
tyvärr.

jag vet inte om de var för att vi båda föll
eller för att jag hann nå marken innan dig
kanske var de bara för att vi båda önskade att vi fick vara med varandra
men om vi nu försvinner, som vi gör
vad finns kvar?
jag trodde att jag hatade dig, för allt du gjorde emot mig rörde aldrig mig
vad du gjorde, hur du gjorde du eller varför du gjorde de.
jag brydde mig aldrig riktigt, jag var nor aldrig riktigt där.
där jag borde varit.
för på något sätt spelade inte någon roll.
ensamheten är den jag klarar av att hantera bäst.
och jag ville inte att du skulle få ta den ifrån mig.
även om du gjorde de.
jag vet inte, jag kanske borde bett dig stanna ist för att gå.
men du gick, och jag sa inget.
precis som vanligt.
du bad mig aldrig att gå men jag gick ändå.
för de var de bästa jag kunde göra för att rädda mig själv.

när jag känner tårarna börja rinna, de är då jag måste ut och ränna.
då kan jag inte stanna hemma.
för jag blir sjuk av dig.

vi är inte samspelta längre
inte som förut när vi inte brydde oss
när vi bara spelade efter dina regler
när allt handlade om dig, och din vilja.
jag förstod nog aldrig varför jag drog ner mig själv för att göra dig lycklig.
du var aldrig allt, de var bara jag som föll för djupt.
nu är du borta och jag har bestämt mig.
vi ska spela spelet efter mina regler, min spelplan.
är du rädd nu?
de borde du vara.
jag har inga planer på att någonsin sluta, du förstörde allt.
och du vet om de.
för de var din plan, från början.
och du vann, men de betyder inte att de är över.
inte på långa vägar.
jag står fast, med båda fötterna på jorden.
och du är min spelplan.
hur känns de att krossas?
att inte längre få vara bäst?

det hela känns som ett flipperspel.
jag kastas upp, och sen rakt ner.
börjar tröttna på att alltid vara sist.
av aldrig få vara längst upp, eller vara med.
men jag lägger de på hyllan.
jag vet att de kommer lösa sig.
du var aldrig den jag trodde att du var, men nu vet jag.
jag var nog aldrig den jag borde varit heller.
det blir ljusare nu, när du är borta.
det blir mycket bättre.
kanske trodde jag på vad du sa eller så ville jag bara göra de
du trodde aldrig på mig, för du visste bättre.
visste att jag aldrig skulle säga som de var.
det var aldrig min mening att de skulle sluta nu.
men på något sätt blev de bra ändå.
tillslut hittade vi nya vägar att följa ist för de gamla.
och vi suddade ut spåren vi hade gjort för att inte bli påminda om hur bra de var.
eller hur bra vi var.
vi rev kort, brände minnen bara för att slippa stå ut med känslan av att förlora sitt eget krig.
men till slut lyckades även vi hitta ut.
du tog stadigt tag om sånt jag hatar, och jag släppte ner dig där.
för att jag inte ville vara där själv.
och jag ville inte vara där med dig.
på något sätt gillade jag att ha dig där, för då slapp jag bry mig.
men för en gångs skull är vi inte på samma sida.
och vi går inte i samma spår.
vi sa hej då, för att slippa ta itu med verkligheten.
och för en gångs skull är jag glad över att du inte längre finns i mitt liv som förut.