Jag står här och blickar tillbaka på det som en gång var
det jag en gång hade, det jag en gång förlorat.
jag är nog för svag för att be om hjälp.
jag ska klara allt detta själv.
för jag är van att vara ensam, det är lite av min grej.
lite så jag kör.
för jag har svårt att bry mig, svårt att tycka synd om.
helt enkelt ganska så kall.
Svårt att bli sårad, fast ibland funkar de.
men inte ofta.
jag förstår mig inte på folk, och folk förstår sig inte på mig.
alla skyller på min bakgrund, vadå min bakgrund?
jag har bara levt 20 år, vem kan skylla på de?
kan ju lika väll vara så att jag valt att vara sånhär för att jag inte vill ta del?
vem vet, du kan tror vad du vill för jag antar att de ser ut som att jag bryr mig så där igen?
som när äckliga klättrar in i mitt vitsträckiga synfält igen.
så låt mig presentera mig, det är jag som inte bryr mig.

Finns det något kvar för jag har alla svar.
Jag har allt i handen, som ett kortspel,
har slängt ut allt på bordet, alla kort är lagda.
men jag fattar ändå inte, jag är alltid ensam.
jag går alltid hem själv, medans alla andra går ihop.
lyckas jag för en kväll vara i tvåsamhet
så är de bara för stunden, har du träffat mig?
tjejen utan självrespekt, hatar tvåsamhet fast hon älskar de
hon som älskar att hata allt, patetiskt om du frågar mig.
jag vill inte vara desperat, men fan va jag vill älska.
inte vara ensam, vara två.
eller i alla fall för mer än en natt.
men varje gång jag lyckas, så drar jag.
jag packar väskan och flyr.
inte kan jag låta någon komma så där nära, hålla om mig eller kanske möjligtvis älska mig.
nej fy, det är ju jätte hemskt.
det kan jag bara inte utsätta mig för, det går bara inte.
för det är så mycket enklare att fly, rymma och bara dra.
du hör ju själv?
jag vill inte bli sårad, eller lämnad.
så då är de enklare om jag är den som lämnar.
bara jag slipper ha någon så där nära att det nästan gör ont.
att det nästan skaver i hjärtat.
det går bara inte!
fast jag vill, och jag vill!
min kropp vill, hela jag vill.
fast ändå inte.
bara lite, för en natt.
fast jag hatar det, fast jag inte vill vakna upp jämte personen i fråga nästa dag.
och fast jag inte vill vara bakfull, ful och äcklig jämte någon som just knullat mig.
jag vill ju bara bli omkramad och hör några bra ord.
men jag kan inte, jag är för rädd att jag en dag ska stå där själv.
precis som i början.
så jag låter det vara, jag struntar i det.
fast jag inte vill.

jag kom att bli mitt eget nederlag.
jag försöker ta mig ur, men jag vet inte hur.
har fastnat här, i ett hål.
vet inte om jag ser vägen slut där framme eller om det är början på något nytt?
det gör för ont att vara nykter, för ont att vara full.
dagarna blandas ihop, och jag verkar stå kvar.
men ibland vet jag inte, står jag eller faller jag?
dagarna jag en gång älskade att leva i, har dött ut.
jag står kvar, jag har inga andra val.
inga krav, ingenting kvar.
men när smärtan i bröstet trycker, och äter upp mig
trycker ner mig, sväljer mig och hatar mig
så blir jag så där äckligt tom, som jag bara består av luft.
det finns inget lugn.
men en dag ska jag ta mig ur, ta mig bort.
jag vet att jag kan, men smärtan släpper inte min hand.

någonstans på vägen tappade jag modet
känslan av att kunna, bara gå vidare
en dag och jag var fast, lika bunden till allt som väggarna till huset
ingen tog mig på allvar, allt var bara dimma
precis som det är nu, röster som skriker över mig
ingen riktigt ro, ingen riktigt tystnad
jag vet inte vart jag är på väg, eller vart jag ska gå
men vägen är lång, och när alla går ihop
när alla går på samma väg, hand i hand
inte ensamma, bara ihop
så inser jag att ju mer jag stävar efter att inte vara ensam
ju mer strävar jag efter knark
för knark fick mig att känna hopp, om att de en dag skulle sluta
att de enda skulle få vara jag som gick med någon på den vägen
men jag tror de börjar mörkna nu, tystnade kommer
jag vet det, att vara ensam är det svåraste jag vet.