jag kom att bli mitt eget nederlag.
jag försöker ta mig ur, men jag vet inte hur.
har fastnat här, i ett hål.
vet inte om jag ser vägen slut där framme eller om det är början på något nytt?
det gör för ont att vara nykter, för ont att vara full.
dagarna blandas ihop, och jag verkar stå kvar.
men ibland vet jag inte, står jag eller faller jag?
dagarna jag en gång älskade att leva i, har dött ut.
jag står kvar, jag har inga andra val.
inga krav, ingenting kvar.
men när smärtan i bröstet trycker, och äter upp mig
trycker ner mig, sväljer mig och hatar mig
så blir jag så där äckligt tom, som jag bara består av luft.
det finns inget lugn.
men en dag ska jag ta mig ur, ta mig bort.
jag vet att jag kan, men smärtan släpper inte min hand.