någonstans på vägen tappade jag modet
känslan av att kunna, bara gå vidare
en dag och jag var fast, lika bunden till allt som väggarna till huset
ingen tog mig på allvar, allt var bara dimma
precis som det är nu, röster som skriker över mig
ingen riktigt ro, ingen riktigt tystnad
jag vet inte vart jag är på väg, eller vart jag ska gå
men vägen är lång, och när alla går ihop
när alla går på samma väg, hand i hand
inte ensamma, bara ihop
så inser jag att ju mer jag stävar efter att inte vara ensam
ju mer strävar jag efter knark
för knark fick mig att känna hopp, om att de en dag skulle sluta
att de enda skulle få vara jag som gick med någon på den vägen
men jag tror de börjar mörkna nu, tystnade kommer
jag vet det, att vara ensam är det svåraste jag vet.