väggarna är så där tjocka nu
så som de brukar vara.
så där att de kryper inom en, och man önskar att man kunde komma ut
men man är fast, man vågar inte lämna rummet.
inte än íaf.
det finns enklare lösningar, men de är svåra i längden.
detta äter upp mig, jag vill inte ha de så här.
inte nu, jag orkar inte en gång till.
är de stupet jag ser eller bara ännu en uppförbacke?
och om någon tog min hand nu, skulle de känna de kalla vindarna.
hur de fryser.
som is.
det här är inte jag, inte den jag lovade att vara.
detta är bara en kopia, och de finns inga mer.
jag är trött på att vara ensam i ett rum där de måste vara märkt.
för jag är så rädd att bli uppäten.
som så många gånger förut.
när du var här, behövde de inte vara mörkt.
inte heller vara rädd.
men nu när ingen vill vara här, ingen vill komma in hit.
så inser jag att de är mitt fel, jag har skapat en borg och jag kan inte riva den
inte själv.
jag behöver förnyelse.
snälla, hjälp mig.
kom och riv min borg, och rädda de lilla av mig.

Jag fick inte ramla men ändå gjorde jag de.
jag skulle inte slå marken så hårt, men ändå kändes de som om hjärna gick i tusen bitar.
om känslan var rätt, varför ramlade jag?
kanske för att känslan bara kändes rätt, inte för att den var de.
jag tog så många kliv, men ändå försvann jag.
precis som allt annat.

Varför försvann just du?
jag klarar inte det här längre.
snälla, kom tillbaka.
bilderna är raderade förlänge sedan.
vi finns inte kvar här.
jag finns, men inte du.
allt jag vill är att få samma känsla.
att jag kanske kan få vara värd något.
något i någons ögon.
för du var mitt allt, ingen kan fylla de tom rummet som finns.
jag försöker, för de hade du velat.
jag tog ett kliv emot dig, och du försvann.
likså gjorde jag.
kan du inte rädd mig en sista gång?
för tårar får inte drabba mig.
sorgen får inte ta min plats.
jag behöver någon som kämpar med mig.

Varför behöver jag förklarar mig?
jag jagar dig dag och natt, någon dag kommer jag ikapp och frågar varför du inte vill va mitt allt?
saknar dig, saknar någon.
att alltid vara själv tar på en.
de tär så där jobbigt.
det gör ont, man kastas omkring.
ingen vill ha en, mer än en natt.
man blir känslokall.
man krigar.
lär sig hålla allt under ytan, inget får synas.
inget får visas.
fast man egentligen går sönder för att man är så ensam.
för att ingen vill stanna längre än en sekund.
man krigar med sig själv, för man kommer tillslut till grund med att man själv är problemet.
att man är grunden till att ingen stannar.
ingen stannar längre en sekund.
man är lika bortglömd, lika osynlig som alltid.
vinden blåser, regnet slår hårt.
man lär sig spela hårt emot hårt.
man lär sig tillslut att aldrig älska mer än en sekund.
för gör man de brister allt.

Det känns som om alla skrattar och att jag inte fattar vitsen.

Förhandla, vinna, krossa.
allt ska gå.
förhandla med mig själv.
vinna över mig själv.
och krossa varje del av mig själv.
jag ska förhandla till mig något av värde, sen ska jag byta bort det.
inget upp i näsan.
jag ska vinna över mig själv, sen förlora.
inget in i ådran.
jag ska krossa mig själv, för att sedan bli hel.
ingen rök ner i lungorna.
bara jag, hela jag.
varje millimeter av mig själv.
varje del av det jag kallar mig själv.
varje del av det du tror är jag.
det finns en plan.
och den planen är jag.
jag ska inte strunta i de, jag ska inte gömma problemet.
inte sluta prata om de, för de är jag.
hela jag, exakt på millimetern.
ögonmåttet mitt kan skära glas.
detta är jag, kan inte byta bort det emot kvitto.
inte stänga dörren varje gång jag blir rädd.
även om jag vill.
även om förhandlingarna blåser iväg, vinsten var ett fall.
droger är mitt kall.
det är lika kalla emot mig som jag är emot dem.
finns ingen vänskap, ingen gemenskap.
bara en ytlig relation.
från börjarn var vi vänner, bästa.
inget kunde stoppa k-busniess.
inget kunde stoppa en från att vinna.
toppen var nära, så där nära att om man sträckte på sig vann man.
men man blev huggen i ryggen som julius ceasar, slut diskuterar.
så säg mig, är en näsa k lika mkt värt som sjukhusräkningen?
är en näsa bums lika mkt värt som ens familj?
eller att jaga draken på låsas lika värt som att sova utan låsta dörrar?

Man undrar om man någon dag kommer hinna ikapp.
det finns inget slut.
borde vara lycklig, glad ja allt de jag inte är.
borde bara, men varje dag, morgon, middag kväll.
samma sak.
ingen rök fyller lungorna som förut.
ingen som ropar att de börjar ta slut.
bara samma ångest som förut.
samma vilja, fast andra mål.
samma väg, fast besluten, inte vika av.
inte stanna, inte småprata.
inte säga hej till de andra.
kanske är jag samma person som innan, för jag ser skillnad.
pressen, kraven, hoppet.
att jag en dag kommer hitta hem.
men jag tror inte de, för jag har samma vilja.
samma kraft, och någon dag sitter jag fast.
i nätet, som förut.
kan bara hålla fast, för allt jag är värd.
inget upp i näsan, och inget in i ådran.
hur mkt min kropp en skricker efter de, är de förbjuden mark.
men målet är inte att glömma de, utan att förhandla.
att komma till en gensam grund.
där båda trvis.
där vi inte bråkar hela tiden.
kanske kan vi dela allt, kalla de kvitt?
jag vet inte.
jag vet inte ens vart mina känslor är, vart gömde jag dem?
varför bryr jag mig inte som alla de andra gör?

Jag jagar dig dag och natt, någon dag kommer jag ikappoch frågar varför du inte vill va mitt allt?
Jag försvinner, lika så gör du.
men inte på samma sätt.
det är jag som sitter med salta kinder och låter dig smeka mitt hjärta med dina kalla vindar.
jag vet inte vad som är verkligt längre, kommer jag någonsin att hinna ikapp.
jag bara jagar.
det är inte mitt mål jag söker, de kalla vindarna håller mig tillbaka.
starkare än någonsin nu.
och doften av de lämnar rysningar i hela kroppen, du fortsätter ställa krav på mig som jag inte
kan leva upp till.
varför vill du ha mig i ditt liv när jag inte kan leva upp till kraven du ställer?
du var en omväg, en väldigt lång.