man undrar om de kommer att vara såhär morgon, middag och kväll
kommer man någonsin att hitta hem?
där man hör hemma, där man är välkommen.
ett ställe där någon saknar en.
där man kanske kan få betyda mer.
eller att ställe där man välkommans.
där inte magen vrids ut och in för varje andertag
man kan andas den rena luften
kanske kan man få vara någons, tillhöra någon
och kanske kan man få vara just de personen som någon annan saknar
och inte behöva känna ensamheten som hela tiden trycker på
där inga väggar runt omkring en vill äta en.
inte svälja och inte tugga.
en känsla av att faktikst få tillhöra.
att inte behöva vara instängd.
där man inte behöver känna sig som en innebonde i någon annans hem.
inte en som en brottsling på väg efter något nytt.
inte behöva ljuga om sitt tillstånd
och inte behöva vara på sin vakt för nästa påhopp.
men ett sånt ställe finns inte
tryggheten finns inte, de varma och omsorgsfulla
de försvann, precis som kärleken jag en gång hade till allt.
mitt hem är inte som de en gång var.
mitt hem finns tydligen inte.

det här är inte mitt hem.

Jag vet inte om det är för att jag viker undan
men du lovade mig att jag aldrig skulle behöva känna mig såhär ensam igen
att jag aldrig skulle behöva känna mig så ensam att det gör ont.
men jag är ensam.
när alla andra går hem, står jag alltid kvar.
jag har aldrig fått tillhöra någon, så som alla andra.
kanske är de för att jag trycker ner allt.
vill inte ha de i luften, inte bland mig.
låser in allt jag känner, och kastar nycklen.
alla andra går hem, men jag står alltid kvar.
mitt hem, känns inte som ett hem.
det är mer som en utslussning.
mer som om jag är på väg.
det kanske jag är, jag vet faktikst inte.
men det börjar bli svårt att hålla fast.
vindarna blåser så starkt nu.
och ni sa att vad det än är så backar ni mig.
vad det än är så finns ni här.
men jag ser ingen, jag ser bara spår av mina egna misslyckande.
av allt jag gjort.
alla dåliga minnen, alla dåliga saker.
allt dåligt jag någonsin gjort.
all självrespekt, självkänsla, självförtronde.
inget av de finns kvar.
det är bara jag, och jag är så fruktansvärt rädd.
jag är så rädd att jag inte klarar av ensamheten.
att jag inte klarar av att leva utan någon som kan säga att allt är bra.
ni lovade, och jag lovade.
men ni höll inte vad ni lovade.
mitt hem är inget hem, jag är inte trygg här.
om jag inte är trygg, vad gör jag då?

jag behöver känna mig trygg.

det är nära nu, känner lukten.
känner känslan av ingenting alls.
är jag redo?
jag vet inte.
men nu är de friheten som kallar.
inga säkerhets åtgärden, inget att falla på.
mer än mig själv.
klarar jag de eller fastnar jag i nätet som förut?

det måste vara den ständiga känslan av att förlora
att alltid vara den som blir över
man kan önska, hoppas och kanske drömma sig bort
men inget funkar i slutet
jag kommer alltid vara den som blir sist
den som blir över när alla gått hem
precis som du sa jag är en belastning.
ett skäl att inte stanna
och tusen andra att lämna mig.
sitter du fast i nätet, tänker du säkert på spindlen i de.

det här är inte jag, inget penicillin kan rädda mig nu.
jag blir sjuk av mig själv.
det finns ingenting att vänta på längre.
inget som håller mig kvar, inga rötter som växer längre.
blixtrar slår hårdare nu.
som om ovädret ute vill äta upp mig.
och jag vill bara ramla.
för tänk du har hittat något nytt, någon annan.
någon bättre än mig.
vill inte leva i en värld, där jag känner hat.
inte leva i en värld är inget är normalt.
inte längre andas samma luft, för tänk om de var du och jag.
tänk om vi kunde andas samma luft.
inte längre vara fri.
tänk om de var du och jag.
jag skulle andas varje dag, inte gömma huvudet under allt.
inte glömma självklänslan hemma.
inte längre vara fast.
om du bara kunde se mig.

om jag fick en chans, bara en.
att visa min värld, att visa hur allt jag kämpar för inte kämpar för mig.
att allt jag har byggt upp, rivs av alla andra.
så kanske skulle du se varför jag saknar dig fast jag inte borde.
kanske skulle du se varför jag inte bry mig så mycket.
och kanske skulle jag låta dig vara så nära som ingen annan får.
men jag vägrar.
för jag kommer alltid kämpa emot de som kämpar emot mig.
så som du gör.

jag saknar att hata dig.

jag vet inte hur jag ska säga de, men du är underbar.
tyvärr.

jag vet inte om de var för att vi båda föll
eller för att jag hann nå marken innan dig
kanske var de bara för att vi båda önskade att vi fick vara med varandra
men om vi nu försvinner, som vi gör
vad finns kvar?
jag trodde att jag hatade dig, för allt du gjorde emot mig rörde aldrig mig
vad du gjorde, hur du gjorde du eller varför du gjorde de.
jag brydde mig aldrig riktigt, jag var nor aldrig riktigt där.
där jag borde varit.
för på något sätt spelade inte någon roll.
ensamheten är den jag klarar av att hantera bäst.
och jag ville inte att du skulle få ta den ifrån mig.
även om du gjorde de.
jag vet inte, jag kanske borde bett dig stanna ist för att gå.
men du gick, och jag sa inget.
precis som vanligt.
du bad mig aldrig att gå men jag gick ändå.
för de var de bästa jag kunde göra för att rädda mig själv.

när jag känner tårarna börja rinna, de är då jag måste ut och ränna.
då kan jag inte stanna hemma.
för jag blir sjuk av dig.

vi är inte samspelta längre
inte som förut när vi inte brydde oss
när vi bara spelade efter dina regler
när allt handlade om dig, och din vilja.
jag förstod nog aldrig varför jag drog ner mig själv för att göra dig lycklig.
du var aldrig allt, de var bara jag som föll för djupt.
nu är du borta och jag har bestämt mig.
vi ska spela spelet efter mina regler, min spelplan.
är du rädd nu?
de borde du vara.
jag har inga planer på att någonsin sluta, du förstörde allt.
och du vet om de.
för de var din plan, från början.
och du vann, men de betyder inte att de är över.
inte på långa vägar.
jag står fast, med båda fötterna på jorden.
och du är min spelplan.
hur känns de att krossas?
att inte längre få vara bäst?

det hela känns som ett flipperspel.
jag kastas upp, och sen rakt ner.
börjar tröttna på att alltid vara sist.
av aldrig få vara längst upp, eller vara med.
men jag lägger de på hyllan.
jag vet att de kommer lösa sig.
du var aldrig den jag trodde att du var, men nu vet jag.
jag var nog aldrig den jag borde varit heller.
det blir ljusare nu, när du är borta.
det blir mycket bättre.
kanske trodde jag på vad du sa eller så ville jag bara göra de
du trodde aldrig på mig, för du visste bättre.
visste att jag aldrig skulle säga som de var.
det var aldrig min mening att de skulle sluta nu.
men på något sätt blev de bra ändå.
tillslut hittade vi nya vägar att följa ist för de gamla.
och vi suddade ut spåren vi hade gjort för att inte bli påminda om hur bra de var.
eller hur bra vi var.
vi rev kort, brände minnen bara för att slippa stå ut med känslan av att förlora sitt eget krig.
men till slut lyckades även vi hitta ut.
du tog stadigt tag om sånt jag hatar, och jag släppte ner dig där.
för att jag inte ville vara där själv.
och jag ville inte vara där med dig.
på något sätt gillade jag att ha dig där, för då slapp jag bry mig.
men för en gångs skull är vi inte på samma sida.
och vi går inte i samma spår.
vi sa hej då, för att slippa ta itu med verkligheten.
och för en gångs skull är jag glad över att du inte längre finns i mitt liv som förut.