blir huggen i ryggen som julius caesar.
dog på fläcken, slut diskuterat.

prata i gåtor, bubblor
helst utan ord, utan någon som helst mening med de hela
för de spelar ingen riktigt roll, ensam.
från de djupaste till högsta, de är alltid tomt.
min själ är svart, den är svart och den blänker.
vill bara bort, vill bara upp.

men något håller kvar.

kan inte riktigt säga rakt ut, inte upp och ner.

bara gåtor.

kan du lösa dem?

kan du rädda dem?

ställer bara frågor, men inga svar.

svar finns de ingen som har.

och kanske får lämna lilla landet lagom.

hade de inte varit för att du gjorde mig så förbannat jävla lycklig hade vi aldrig stått här idag.
du är mitt vackraste nederlag, och jag är så jävla stolt över dig.
vart du än är kommer jag alltid tänka på dig.
för du är den första personen jag inte vill släppa.
jag vet att jag tycker de är jobbigt med känslor och skit.
mest för att jag inte vill låsa mig.
men du låste mig och kastade iväg nyklen
kommer alltid hata dig för de.
men fan va jag tycker om dig!

Sophie är världens bästatste <3
och i morgon lämnar jag bajs varberg och åker till världens bästa göteborg!
fan va bäst <3

det är dags att bygga något nytt.
inte vara ensam hela tiden.
jag kommer inte stå kvar.
för här har ni hela mig och bara mig.

mina pussel bitar tas bort och sätts dit.
finns ingen riktigt anledning längre.
varje andetag gör bara ont.
om man så bara kunde göra mera.

egentligen vad är de roliga att lägga sig i allt?
fuck that.

börjar bli trött på skiten nu.
de är för mycket.
fast de är de ju alltid.
jag höjer rösten, mest för att bli hörd.
mest för att slippa bli frågad.
alltid irriterad, aldrig speciellt glad
aldrig riktigt där jag borde.
inget lockar längre, kilon försvinner
mest för att de är tråkigt
tiden flyter förbi mest för att jag inte bryr mig
jag ser på kort, bara för att försöka komma ihåg.
men de går inte, jag tynar bort.
det är bestämt som vykorten jag aldrig skickade
vem är ni att säga åt mig?
låt mig sakta få tyna bort, som rom.
på sommaren.
som om hela världen är skev, för att de är motvikt.
motgångar, helst upp och ner.
och bara för att en gång få ropa ut sin namn som den sista nämnda
mest för att strunta i alla principer.
för att bara få hata de man vill, utan att bli ifråga satt.
och få en chans att börja om.
de är svårt att leva när man inte kännner någon hunger längre.
låt rom falla som de var meningen och låt världen se de
låt idioterna få se hur fan de gick till
och för all del, tyna bort.
fuck u!

jag tycker de är barnsligt att falla platt
barn som hoppas på mera än de får
ingen dröm går att fylla ända upp
känslor är som ett bräd spel
jag slog schack matt, finito.
de bara hände, jag la de på hyllan och glömde av de
och nu når jag inte upp längre.
det är ensamt här
och rätt kallt.
vädligt känslokallt.
men jag gillar de på något sätt.
kanske just för att jag inte når upp.

jag förstår inte vad ditt problem är?
är de så jävla roligt att lägga sig i allt?
och hur jävla kul är de att vara över allt hela jävla tiden?
förstår inte du att man tröttnar på människor som dig?
bara massa strunt prat om sig själv hela tiden, varför inte göra en film?
ingen förutom du hade tyckt om den.
undra vad de beror på?
ja kanske just för de enda som finns i ditt fuckin liv är du själv!
tänk på den någon gång så kanske du fattar varför du inte har så mycket vänner!
och tänk om, är de så kul att styra andras liv?
kanske är mest för att du inte kan hantera ditt eget.
fan, jag säger inte att jag är perfekt själv.
men jag lyssnar ju iaf på andra.
så fuck u, och fuck u!




btw, dop idag.
helt okej, gick rätt snabbt.
smärtfritt.
lite skrik osv inget märkvärdigt.
träffade simpan en stund efter dopet.
mannen mannen.
snart lov, de är awesome!
grym helg som bara den, så jävla awesome!
ibland är de fan ett under att de går runt.

knip din mun och sluta klaga!



fan va jag älskar de!
vissa saker är nog menade att bara hända!

jag vet inte om de är jag, eller bara omgvingen.
men allt tycks bara bli sämre.
du försvinner bort.
jag klarar inte av att vara ensam.
vill inte längre.
har inte hört av dig på flera dagar, jag tror vi försvinner nu.
på ett sätt älskar jag de, men på något annat hatar jag de.
de va aldrig du och jag.
och jag älskade aldrig dig på de sättet.
det var inte kärlek mellan oss, de va något bättre.
men du försvinner, precis som alla andra.
jag saknar motivation, till allt.
vill inte vara ensam mera, vill inte stå ut med demonerna mera.
för de äter upp mig.
men ingen lyssnar, ingen tar mig på allvar längre.
demonerna äter,tuggar, spottar och kanske låter de mig andas.
jag hörde syrener från en ambulans i huvudet idag, jag försökte berätta för pappa
men han lyssnade inte.
de är ingen som gör de längre, ingen tror mig.
och de blir bara värre.
de fyra väggarna är så nära inpå mig nu, att jag är rädd att lämna dem.
jag vet att de alltid väntar här, och vakar över mig.
de kanske inte vill döda mig, jag vet faktikst inte.
men jag är nära på att ge upp nu.
skolan, familj.
allt.
jag är så nära att bara krypa ihop och försvinna.
för de är ingen som tror på mig längre.
ingen som vill hjälpa mig.
jag vet inte längre vad jag ska göra för att få hjälp.
men jag har bara två val kvar.
och snart står jag inte ut mera.

de finns människor jag alltid kommer älska, som jag inte vill svika för allt i världen.
men nu är jag rädd att allt kommer att försvinna.

fortsätter att falla
fortsätter att gå sönder
inget håller uppe länge
ser ingen mening med de längre
vill bara bort, bort.

jag vet inte om de är smärtan i magen
eller i huvudet.
jag vet inte, om jag bara bryter ihop.
allt gör så ont, de är inte psykiskt längre.
det är tredje gången detta händer.
men nu är de en mardröm, som jag är fast i.
varje rörlse får mig att spy.
kan inte äta, svettas som hela amzanoas floden vore i mitt rum.
känner mig svimfärdig titt som tätt.
kan inte sova, och gråten sitter i halsgroppen hela tiden.
jag orkar inte.