Jag drömmer om skyhöga byggnader där jag kan hoppa ifrån taket
Och aldrig landa.
Drömmer om en chans att andas.
Men de går inte.
Ilskan jag bär på försvinner inte.
Jag bankar händerna i väggen, blodet börjar äntligen att rinna.
Jag biter tag i armen för att inte skrika för mycket.
Jag kan inte leva med en ilska som äter upp varje del av mig längre.
Jag är så tröt på folk som ska bestämma över mitt liv.
Som säger att jag inte får, att jag egentligen inte vill, att de inte är bra för mig.
De finns ingen som vet vad jag vill.
Jag vill flyga över regnbåge så hög.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.
Snälla, håll om mig bara för i natt.
Snälla, bara för en stund.
Bara så jag kan höra någon annan andas än jag själv.
Jag är så rädd nu förtiden, att varje steg jag tar känns osäkert.
Jag ville bara att någon skulle se mig, älska mig.
Kanske håll om mig, och säga att allt kommer bli bra.
Allt jag ville var att få lite kärlek.
Men nu tror jag de är försent,
Att jag dog för länge sedan

Jag vet att jag inte borde låta de bestämma över mig
Men nu orkar jag inte höra mera.

Still hating.

jag vill ha Sophie, <3
jag har ont i huvudet
jag fick träffa max boy idag
jag är inte i skolan i morgon.
bajs.

DAY N NITE

Men jag typ gillar Sophie.
Och jag gillar att hon har stora bröst så jag kan hänga och sova på henne.
Det är fett värt!
Och bara för hon är snygg och bäst!
Fett värd dag med henne
<3

Jag lever i en värld gjord av idioter för idioter.

Ni kan inte lära mig något, se på de duktiga proffsen och se på mig?
Uppspikad på korset.
Jag har sagt vad jag kan men ändå får jag käftsmällar.
Ni kan inte lära mig något för de enda jag kan är hur man ljuger, stjäl och hatar.
Jag lärde mig hur man älskade, hur man log och hur man tog emot.
Men jag lärde mig lika snabbt hur man hatar, föraktar och skiter i.
Jag lärde mig att strunta i viktiga saker, att ljuga för att rädda sitt eget skin.
När allt drogs undan under mina fötter hade jag inte stabilt att stå på.
Jag visste inte hur jag skulle leva längre.
De hade tagit allt jag älskade ifrån mig.
Jag började hata dem jag egentligen skulle älska.
Jag förstod aldrig att de jag skulle hata var dem som lärde mig att hata
Och att jag skulle älska dem som tog mig ifrån de.
Jag kan inte älska, jag byter bara partner för att fördriva tiden.
För att kunna andas utan krav.
Jag kan inte älska någon mer än en timma.
Jag kan inte stanna med en person mer än en minut.
Men jag kan hata hela livet.
De bästa jag lärde mig var att människor alltid sviker dig, varken sig du ger dem guld eller silver. Människor är alltid en slug fiende till livet.
Och demonerna är ett nytt sätt för människan att bryta ihop.
Jag låter dem göra de.
Jag ser snarran, jag tror de dags.

Underligt.

Kan du se hur tårarna rinner ner från mina kinder?
Det är för att visa hur stolt jag är över dig.
För att visa, att trots alla odds, trots alla som snackar så klarade du dig hit.
Jag kanske tvivlade på dig många gånger, men jag var rädd.
Jag visste hur du ha varit, men att se dig nu går inte att beskriva.
Du ger mig gåshud, för jag är så stolt.
Visst du har ett jätte arbete framför dig, men du ska veta att ingen kan vara så stolt över dig som jag är nu.
Jag kanske inte är den bästa lilla systern som finns, kanske inte alltid ställer upp och jag vet att jag har sårat dig många gånger. Och du har sårat mig många gånger med.
Men just för den här stunden glömmer vi de, vi skiter i de nu.
För när jag ser dig hålla i ditt barn, när jag ser hur du ler.
Hur du växer, så kan jag bara säga att jag älskar dig.
Och du är värd de.
De är ni båda två, jag har haft mina perioder där jag hatat och skällt. Och bete mig som ett as. Men jag ber om ursäkt för allt, för nu är ni anledning att jag kämpar.


Snart ska jag bege mig ut och upp till sjukhuset för att träffa Alvin.
Sen ska jag till Sophie, kommer ju typ bli en galen helg eller något!


Puss på all U haters out there!

Nu är jag faster! Helt galet, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Massa mys ju <3

Grattis till Hanna och Micke! :)

Mother Lover!

http://www.youtube.com/watch?v=8s6Ll_ajc2A&feature=related


En låt som får smilebanden att dras lite väl högt upp!

En helt okey dag, eller ja den var bra!
Bra lektioner, bra människor!
Lite segt efter skolan men efter en Power King var jag på de igen.

• Städat
• Pluggat
• Packat
• Lyssnat på sjukt bra musik
• Rensat massa papper
• Kollat upp alla tider, till alla tusen möten.
• Badat

Nu är jag äntligen klar, nu blir de mera plugg, mera packning.
Och sist men inte minst så åker jag till skolan i morgon, sen efter skolan blir de massa Sophie.
Blir nog en och annan redbull, och en helt knas kväll.
Om jag känner oss rätt hade de redan spårat ut.
Haha, Sophie är bra.
Så puss på henne! :)

En inre kamp som inte går att vinna.

Jag har aldrig känt mig så övergiven som nu.
Jag har inget att fylla mitt tomrum med.
De finns inget som kan ta bort min känsla av iskall död på insidan.
De känns som om jag ständigt motarbetar mig själv
De var alldeles för länge sedan jag kände mig riktigt älskad av någon
Som om någon verkligen behövde mig i livet
Kanske är de jag som stänger ut folk?
Kanske är de folk som stänger ute mig?
Jag har så svårt att känna tillhörighet, jag går alltid med en känsla av att jag inte tillhör någon.
Jag är så rädd att jag är ensam, varje gång jag kollar runt så är jag ensam.
Ensam i en värld jag hatar.
Den eviga känslan av att jag aldrig kommer duga, aldrig någonsin, den känslan äter upp mig inifrån.
Den tar varje del av mig.
Och ju mer jag kämpar emot den, ju mer tappar jag mig själv.
Jag har försökt att vara alla till lags, jag har försökt att göra tvärtom.
Men inget funkar, jag känner mig lika hatade ändå.
Jag känner mig sämre än alla andra.
Underlägsen.
Jag är inte smart, jag kan inget om viktiga saker.
Jag är inte duktigt i skolan.
Jag är absolut inte allmänbildad.
Jag känner hur skolan glider ur mina händer ännu en gång.
Den känsla av värdelöshet funkar inte.
Jag lär mig saker, men jag förstår de inte.
Fan, jag orkar inte fucka upp allt igen.
Men jag är så jävla nära på de.
Bara släppa allt.
För någonstans vet jag att jag inte klarar av de.
Jag sitter på lektioner, men är lika förvirrad när jag går ut som när jag gick in.
Va fan, jag flippar ut på mig själv.


Jag slår händerna i väggen
Och kollar hur blodet rinner ner
Jag river sår i mina ben
Och kollar hur blodet rinner ner
Jag gråter nya tårara varje kväll
Allt de här för att jag känner mig så äcklig?
Allt de här för att jag börjar hata mig själv?
Demonerna fäster snarran, de tycker de är dags snart.
Att de är dags att hoppa ner.


Pappa, jag saknar dig.
Jag vill vara med dig, snälla krama mig.
Håll mig som förr.
Säg att du älskar mig, som förr.
Snälla, jag behöver dig.
Jag älskar dig, och någonstans hoppas jag att du älskar mig med.


Min älskade bror, jag vet att det är svårt.
De var aldrig min mening att såra dig.
Det var aldrig min mening att de skulle bli så här.
Men jag tror på dig,
Och jag vet att om du vill kommer detta bli bra.
Jag vet hur mkt jag har förstört, men jag vet också att du har de bra där du är
Så snälla håll hårt i de!
Du har allt du behöver, du behöver bara se dig omkring
Och inse, att du har de bra.
Jag älskar dig.



Varje dag de är knas, det är för mycket jävla kaos.

Så jag frågar vad som är på gång?

Idag står allt stilla, tankarna borde röra sig framåt.
Men inte en sekund går utan att dem står helt stilla.
Finns jag kvar?
Jag finns, min kropp är här.
Men är jag det?
Jag förväntade mig så mycket, så många ord.
Men inget av det kom faktiskt ut.
Vad gör jag egentligen?
Är jag så instängd på mig själv att jag inte orkar mera?
Ju mera tid jag får för mig själv
Ju mera saker jag måste göra själv
Ju mera inser jag att jag inte orkar mera.
Huvudet dunkar, jag antar att dem tankar jag innan tyckte var bra är bara skit nu.
Jag tappar allt, allt försvinner under mina fötter.
Ensamheten?
Den är nog mitt största bekymmer just nu.
För den rent ut sagt enorm..
Den ensamma känslan drar över mig mera och mera.
Känner mig som om jag inte riktigt finns.
På något sätt känner mig usel, och riktigt tom på energi.
Jag orkar inte bara inte på morgonen.
Det tar emot riktigt faktiskt.
För att jag vet att en gång i tiden var jag faktiskt stark, mera än jag trodde faktiskt.
Varför ska det spåra utför nu?
Vad hände med mig?
Vart tog jag vägen?
Jag trodde jag var här, men det är jag inte längre.
Jag orkar verkligen inte en dag till.
Jag tror jag ger upp
Men jag antar att jag gjorde det för länge sedan.
Jag bara insåg det nu…….

Jag har aldrig varit trogen någon babylon stad.

Vilken söndag!
Igår när jag skulle göra ett desperat försök till att sova, var de enda som gick i mitt huvud att jag skulle slippa vakna idag. Att jag bara skulle få slippa en dag iaf!
Men när jag väl somnade och vaknade upp idag, så slog jag huvudet i väggen.
Jag bara slog och slog, jag tänkte om jag slår de riktigt hårt kanske jag somnar om. Men de funkade inte. Så jag gav upp. Jag reste mig från sängen och gick upp till duschen och som jag satt där med rakbladet i handen tänkte jag att de inte var värt de. Jag slängde rakbladet i golvet och tog en lång dusch ist. Jag la mig ner i sängen och försökte le, jag ansträngde mig verkligen och de gick. Jag började skratta, de gick inte att sluta. De gjorde ont i magen tillslut. Jag var så glad, jag var glad för inget. De var helt underbart!


Jag drog mig upp från sängen och gick bort till affären, tryckte i mig en power king. Och sen var de försent, min rum vändes upp och ner. Varje vrå städades. Varje läxa jag någonsin haft blev gjord. Och nu så här efteråt ligger jag här i min säng igen och ler.
Jag ger fan mig själv en klapp på axlen idag!

Puss!

De spelar spel.

För mycket ensamhet.

Massa svar men inga frågor.

Vad är de som händer? Min magen vrider sig in och ut.
Jag känner mig svimfärdig.
Jag orkar inte.
Jag önska jag kunde visa dig hur jag går under.
Men du skulle aldrig bry dig.
Du skulle aldrig se mig.
Jag känner mig så jäkla kass och värdelös.
Som om jag aldrig kommer bli något, eller någons.
Jag har ångest för inget, den kryper på mig som om jag måste ha ångest.
Demonerna bryr sig inte längre.
De vill bara bryta ner mig, de bryr sig inte om mig.
Fast de har de aldrig gjort.
Men nu biter dem och gnager inom mig.
De vill åt varje del av mig.
Jag bankar händerna i väggen, blodet bara forsar ner.
Vill fästa snarran och hoppa ner.
Demonerna har jagat mig en ganska lång tid nu.


En mycket bra dag med en underbar Sophie iaf.
Jag är så glad jag träffade dig.
Du rockar, bruden!

<3

Massa mys med Obie, och jag bara gillar de!
Puss på han! :)

Det här kommer aldrig funka!

Jag är så arg, jag känner hur ilskan bubblar inom mig. Den vill ut. Den måste ut! Men du hör mig inte, du vill inte höra mig. Du skriker för de är de enda sättet du kan lösa problem. Inte fan är de mitt fel att de blev så här. Vill du att jag ska gå? Jag då går jag nu! Kan du leva med det då? Kan du leva med att det är du som krossar mina drömmar? Att de är du som förstör mig? Fan! Jag är så jävla trött på att du har rätten att bete dig som du vill, men när jag gör något så rasar hela världen.

" Jag krossar speglar med mina bara händer.
Jag river upp gammla sår.
I hopp om att slippa vakna.
Om att en dag får vara den jag väntat på.
Att en dag få vara någons.
Att få tillhöra någon.
Någon annan än mig själv
Att få bli älskad."



Dagen började hur bra som heslt. Vilken toppen dag!
Men som jag sitter här nu, tror jag att jag inte vill vakna upp i morgon.
Att ett brev kan skada en på två sekunder. De hade jag aldrig trott.

Fuck it!

Det är dagar som de här, de är tur man humorna kvar.

Dagarna går rätt fort nu. Jag trodde aldrig jag skulle stå här och säga att jag faktiskt tror att jag kommer klara detta! Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt, visst de är bara en månad i skolan. Men hade detta varit på PS i Varberg, hade de gått en vecka sen hade jag inte brytt mig mera om de. Jag står här idag en månad senare och faktiskt, trots att jag inte trodde på mig själv så är jag i skolan. Visst de är jätte svårt att gå upp på morgonen för att åka till skolan, de tar emot men jag vet att det är värt det. Jag sabbade de första gången då är de inte värt att göra den en gång till. Nu börjar motivationen komma tillbaka, när de gäller skolgången. Jag kanske inte kommer klara de utmärkt men jag kan i alla fall stå som segrare i slutet för jag försökte i alla fall. Jag gjorde mitt bästa för mig själv. Jag kanske tappar mycket på vägen. Men jag har i alla fall börjat en resa emot mig själv. Mot att hitta den jag faktiskt är. Mig själv!


Denna veckan har gått fort och jag vet inte riktigt vad som har hänt. Jag har inte hunnit tänka på mitt eget beronde. På hur jag själv mår. Jag vet att suget finns där men jag trycker inte ut det längre. Jag trycker inte ut de till toppen. Jag låter de ligga där nere och puttra. Jag vet att "hon" är arg på mig. Att hon "hon" vill kommer upp till yta , att hon vill styra mitt liv. 'Hon" kämpar hela tiden. Men jag låter inte henne komma upp. Inte idag i alla fall. Hon försöker smyga upp på mig och riva upp i själen för att vinna. Men de går inte. Jag läker fortare än hon. Hon är trasig, jag är hel. Jag har mer än hon, för hon är bara ett på hit. Hon finns inte, Jag finns! Hon kan tala om för mig att de är jag som inte finns utan de är hon. Men jag vet att de är jag, för de har alltid varit jag. Hon kom efter.
De värsta jag vet är när hon samarbetar med demonerna. När de samarbetar för att vinna över mig. De är då de är som värst. De är då bryter ner mig totalt för att skadligöra allt jag har att kämpa för. De säger åt mig saker jag inte vill veta, de drar upp minnen som gör min ångest så stor att jag inte kan hanter den. De gör vad som helst för att jag ska bryta ihop. För att jag ska ge upp. De gånger jag ber om nåd och ber dem sluta. Skrattar de högre än vanligt och ber mig skada mig själv för att de är de enda skälet att de slutar. De vägrar ge upp. Och många dagar gör jag de med. De har makten för de mesta, för de vet hur man trycker ner folk, hur man dödar själar. Ibland vill jag göra allt för att de ska försvinna. De finns inga knep, bara man håller ut. Håller ut genom de tider de plågar en. För en vacker dag kommer man stå ensam kvar.

Nu ska jag ändra på mig.

Hur svårt är de? Jag lever ju!

Idag är en dag då jag har noll motivation. Jag som hade allt igår, allt jag någonsin kunde önska mig. Jag hade lycka och motivation. Men idag är den som bortblåst. Nu känns de som om de inte finns en chans i världen att jag klarar detta. De är bara nya besattheter som byggs upp. Madrömmarna blir bara värre och värre. Jag har ont i huvudet efter alla gånger jag slått de i väggen i natt. Vad händer med mig? Varför kan jag inte reda ut alla tankar och demoner som rör sig där uppe? Madrömmen om mitt liv har bara börjat, jag ser hur jag långsamt går under. Hur jag ser att alla skapar hat emot mig. Jag börjar leva genom drömmen.

I natt var en sån dröm, då jag inte visste om jag levede längre, en sån dröm jag inte kan släppa. Hur den kryper inom mig och vill ut. Jag vaknade i natt av att jag grät. Jag är så jävla rädd att jag ska såra någon. Jag tänker på min bror, Hanna och bebis. Jag är så rädd att jag kommer såra dem. Jag är drömmer om hur jag förstör deras liv, hur jag sårar varje del av dem. Jag gör mig själv till offer. De vet jag. Men när jag vaknar natt efter natt av att jag förstör allt för alla. Så börjar jag bli riktigt rädd. Jag slog mitt huvud i väggen i natt för att försöka få lite mening i de hela, och ju ondare de gör ju mer skratt demonerna. Jag vet att de vill ha mig, de vill att jag kommer. Helst nu! Jag börjar få svårt att se skilland på bra och dåligt. Jag försöker andas, ta dag för dag. Men när jag ser vad jag har gjort, hur elak jag varit så vet jag faktikst inte längre om jag klarar detta. Drömmen om ett lyckligt liv är för långt bort. De känns så menningslöst just nu. Trettio dagar va fan är de? Va fan är de att vara glad över? De är ingenting!

När de snurra i huvudet som mest, så hör jag hur de säger till mig att jag inte är värd de. Jag är inte värd något. Jag är absoult inte älskvärd. Jag kan inte hjälpa någon annan, jag kan inte ens sova om natten längre. Vad är de som händer? Min kropp säger ja men mina tankar säger nej.
Jag är så nära undergång nu att de gör mig livrädd. Vart är glöden? Vart är tanken om att kämpa? De är som bort blåsta. Bara efter en natt.

Jag är rädd att jag kommer fucka upp detta.
Förlåt.

Du förstör mig.

" De va en fråga om jag skulle skära mig, slinter med kniven."

Vem är du att döma mig? Vem är du att säga att jag är värdelös? Du kan inte lära mig nåt. Du är aktiv, jag är de inte. Jag vägrar vara där igen. Du kan försöka, du kan psyka mig hur mycket du vill. Bara kom igen jag står här! Vad väntar du på? Jag vet att du njuter av att trycka upp hasch i ansiktet på mig! Bara gör de! Jag är starkare än så, jag är bättre än så! Jag kanske är slav inför mitt beronde, men jag tänker inte ge mig för det! Vem är hon att bestämma över mig? Jag måste visa hur svag jag faktiskt är, för de är ett heltids jobb att kämpa emot dessa demoner.
Men jag ska vinna!



En stor kram till Irre, jag vet att det är svårt. Jag vet hur ont de gör. Hur de trycker och hur man hatar de! Men jag vet också att om du vill så klarar du allt, de finns ingen i denna världen som kan stoppa dig. Personer kommer alltid försöka trycka ner dig, men vet du vad? De är bara avundsjuka på att du faktiskt kan. För att just du kan!

förlåt.

Ensamheten är alltid värst.
Jag klarar inte den.
Jag känner mig som världens äckligaste människa.
Och det tar på mig.

Det är på grund av dig.

Idag är en bra dag. Inga större hinder eller ingen större framgång. de bara rullar på. Jag vet varken in eller ut, eller ut eller in. Den är ett virrvar av tankar men jag orkar inte tänka dem. Så jag är helt enklet glad idag. Det känns faktikst bra.

Just nu bor vi mit i en flytt. De är saker överallt och jag vill bara att det ska bli fredag. För då vet jag att allt kommer bli lite bättre. Om så bara för en stund.

Det svåraste att över vinna nu är dig. Du ska bort. Långt bort från mina tankar och långt bort från mig. Jag älskar dig.
Men det är inte värt de.

Du är min största besatthet.

Jag älskar att hata dig, samtidigt som jag hatar att älska dig.


Du får mig att ramla på saker som inte finns, du kan trycka på knappar som inte finns.
Du får mig att hata mig själv. Du bryter ner mig för att sparka på mig. Men jag reser mig alltid upp och tar emot nya slag. Det känns som om magen vrids ut och in varje gång du säger mitt namn. Men efter varje gång så rör du vid mig som ingen annan, du kysser mig och säger förlåt. Du förstör mig. Dina ord säger att allt jag gör är fel, att varje steg jag tar är fel. Att hur jag ser ut är helt fel, men ändå rör du vid mig och håller mig kvar nära dig. Du bryter ner mig totalt. Vad du en säger så kommer jag alltid tillbaka. Ingen människa i mitt liv kan få mig att hata mig själv så mycket som du får.Vad du än gör är du allt jag vill ha, vad du än säger så älskar jag dig. Hur du än beter dig kommer jag aldrig lämna dig. Du har blivit min besatthet. Du är anledning jag inte kämpar längre. Du är anledning jag inte bryr mig om min sjukdom längre. För du bryr dig inte om den, du vet att jag har den lika väl som att du har den. Men i dina ögon är vi friska ihop, hur sinnesjukt är inte de? Du är lika sjuk som jag, du är lika svag som jag inför drogen. Men du bryr dig inte, du säger att vi kan bli friska ihop. Att vi redan är de. Bara vi är med varandra. Jag vet att jag aldrig kommer bli frisk med dig, jag kommer aldrig vilja vara utan drogen när jag är med dig. Men jag kommer alltid tillbaka till dig, du är min största finende. Och jag låter dig vara de. Jag borde slutat när jag fortfarande kunde. De är som om allt börjar om igen, jag ljuger för dig, jag gör allt för dig. Och de ända jag gör för mig själv, är att hata varje del av mig.
Det kanske är lätt att säga till mig att de är skadligt, att jag måste sluta. Men ingen kan få mig att lämna dig, inte ens jag själv. Jag är en vandrade olycka. Jag tar sakta livet av mig själv. Och jag vet det. Jag kan inte andas samma luft längre. Den friheten jag en gång kände, den friheten av att drogerna var något jag inte ville ha, när jag hade slutat. När jag såg hur glad min familj var, när jag såg hur dem log. Hur lyckliga de var att jag hade förståt hur dum jag varit. Men nu är det de ända jag tänker på, hur jag ska få den och hur de kommer kännas. För utan den kommer jag inte kunna leva den dag till. Hade jag aldrig tagit i din hand den kvällen, hade jag aldrig varit här nu. Det är mitt eget fel.


Jag vill, men jag kan inte.
Förlåt.

Jag lovade ju.

Jag lovade att inte låta dig komma så nära.
Jag lovade att inte låta dig hitta de knapparna som du kan trycka på.

Men jag lät dig komma för nära mig, jag lät dig komma in.
Jag släppte min mur för dig, för du bad om de.
Nu vill jag bara bygga upp den och stänga igen den.
Men du slutar inte, du ger inte upp.
Fast jag vet så väl hur detta kommer sluta.
Jag saknar dig!



----------------------------------------------------

Jag är inte en dålig människa som försöker bli bra.
Utan jag är en sjuk människa som försöker bli frisk!

Vad säger ditt svarta hjärta dig?

Vilken dag! Den har gått undan som bara den! Är fortfarande pigg trots att jag gick upp halv sju. Det är ett mirakel! Alla andra dagarna har jag nästan dött när jag kommit hem från skolan.

Vad ska man säga egentligen? Det känns som om tiden står helt still.
Vad händer med min kropp och min själ? De samarbetar inte längre. Jag känner mig som is. Jag känner mig helt kall och tom. Fast någonstans där inne hör jag en röst som säger till mig att de är okey om jag är glad, de är okey om jag är lycklig. Det är helt okey om jag vill le, och om jag vill mena de så får jag de. Men, de är något som är iväg. En starkare vilja, som gör allt för att dra ner mig i skiten, som gör allt för att jag ska må så dåligt som möjligt. Den vill helst att jag stänger ute allt. På något sätt vill jag låta den göra de, låta den stänga inne mig. Låta den ta över hela mig och sluta känna. Men för en gångs skull i mitt liv, för en gång skull tänker jag kämpa. Kämpa för mig själv och för min familj. För de jag fortfarande tror på. För de jag faktikst kan.
Och hur mycket folk en vill prata om mig eller trashtalkin me, så står jag kvar. Säg vad du vill, de läker ändå! De du inte vet något om ska du inte öppna käften om. Och om du nu tror dig veta något om de, så kanske du gör de. de vet inte jag. Men så länge du prata om mig så vet du inte ett piss. Så ge fan i mig typ?'


Jag är laddad som fan! :)