Osmarta människor och en känsla av ensamhet.

Ännu en dag i skolan. Jag har inte gått i skolan på typ sju månader om inte mer. Jag fattar inte hur jag ska klara detta bara tanken på att plugga får min hjärna att hitta på nya sätt att fly. Men denna gången ska jag inte fly, denna gången ska jag kämpa. Om jag så ska kämpa till jag ligger ner på marken och gråter av smärta.

Idag var det en person som sa till mig, och jag citerar.

- Allt detta som händer dig just nu, är helt ditt eget fel. Ingen annans, du satte dig i sitsen från början och de är ingen annan som har satt dig i den sitsen. Du får helt enkelt skylla dig själv att du tog den första drogen. Och du har inget att beklaga dig för, mår du skit ska du ta mig fan gör de. Utan att beklaga dig. Hoppas du trivs!

När den här personen sa de här, så var de som om hela jag försvann. Jag bara stod där och kollade på personen som sa detta. Jag visste inte vad jag skulle svara eller vad jag skulle göra.
Jag trodde jag skulle svimma, de kom som en blixt från bar himmel. Visst är de mitt eget fel, de säger jag inte heller, jag skyller inte på någon annan. Och jag söker inte folk att beklaga mig hos, men! Jag känner ändå att vet man inte hur de känns att ta sig ur ett missbruk så ska man inte yttra sig om de heller. Den här personen vet knappt vad droger är, och absoult inte vad de gör med en. Jag stod alltså där med en person som inte tänkte lyssna på vad jag hade och säga tillbaka eller hur jag hade tänkt försvara mig ( om jag nu ens tänkte göra de.). Så allt jag sa var : fine, men kom inte till mig om du har några problem. För du har inget att beklaga dig över heller!
Och den här personen bara kollar på mig, och svara surt - men den va ju inte så jag menade . jag menade ju mera att du har valt sitsen du sitter i själv.

Jag kom på att visst har jag valt att börjar knarka, men inte trodde jag att de skulle bli så här?
Hur många som tar sin första drog tänker- hmm, idag ska jag nog bli beronde av knark!


Idag har jag iaf 22 dagar ren!
PEACE!

Demoner och annan skit.

Jag är så trött på att ni pratar över huvudet på mig. Att ni ständigt kommenterar allt jag gör, att ni inte säger de till mig. Jag vet att de är svårt, men ni kan inte reda ut mina problem, ni kan inte ändra historian. De som har hänt, har hänt. Vi måste se framåt. Och om ni verkligen vill att jag klarar de, behöver jag er. Och jag behöver inte att ni pratar över huvudet på mig, de hjälper inte mig.

Idag är en sån dag där demonerna i mitt huvud är så många att jag kan inte reda ut dem. De rör sig där uppe, som ett virvar. Jag får knappt en tanke att gå till handling. Jag försöker trycka bort dem, men de är för många för mig. De får mig att sakta gå ner mig. De vill ta över mig de vet jag. Men just nu tror jag att de kommer vinna. Jag vet att de vill få mig att göra saker jag inte borde, och just idag är jag rädd att jag låter dem göra de. Att jag låter dem ta över spelet, de vill vinna och jag är beredd att förlora. Jag står på stratlinjen och dem på mållinjen. Jag orkar inte mera.
Jag vill inte tycka synd om mig själv, jag försöker att inte göra de. Jag satte mig i sitsen själv. Men just nu önska jag att jag strök med.


Idag funkar inget.

En bra dag!

Den sämsta dagen i tillfrisknandet är bättre än den bästa dagen i missbruket.

Jag slutar tycka synd om mig själv.

I början när jag slutade mitt missbruk tyckte jag så jävla synd om mig själv. Alla andra hade förstört mitt perfekta liv. De var deras fel att jag mådde skit, de var alla andras fel att jag inte kunde hantera saker. Men som jag sitter här nu, så ger jag fan i att tycka synd om mig själv. För just nu slår jag bara mig själv med piskan. Jag hatar mig själv, jag föraktar varje del av mig själv. De är som om jag piskar mig själv med läder skärp. De är fan inte synd om mig. De kommer de aldrig vara. Jag är en människa men jag känner mig som ett ufo. Jag vill kapitulera. Jag vill inte gå igenom detta, jag vill inte resa på denna vägen längre. Jag kan inte leva med att hata mig själv. De går inte. Säg vad du vill, de läker inte. Jag önska jag kunde sluta trycka ner mig själv, vara så negativ. Men varje gång jag försöker hittar jag något fel.

Nu är de 11 dagar ren, från allt!
Alltså ingen alkohol och inga droger.
Och madrömmarna blir bara värre, jag vaknar om natten och frågar mig själv om jag lever eller om jag faktikst är död. Jag kan banka mitt huvud emot väggen bara för att se om de gör ont. För isof vet jag att jag lever. Varje natt är likadan. Jag vaknar och kallsvettas, jag vet inte riktigt vart jag är, jag fummlar mig fram i rummer för att försöka förstå vart jag är. Jag börjar slå mitt huvud i väggen, funkar inte de så går jag över till att slå något hårt emot kroppen. Vad som helst bara jag vaknar ur min dröm. Ibland känns de och så vaknar jag, då brukar jag kolla mig runt och somnar säkert in igen. Vaknar jag inte av alla slagen, brukar jag leta upp en tändare för att bränna mig själv med. Det kan ta timmar innan jag fattar vart jag är någonstans. När jag väl inser vart jag är kan jag andas. Nästa morgon har jag ont i hela kroppen, ibland minns jag inte varför jag har det, men när jag ska lägga mig kvällen därpå kommer de tillbaka som en blixt från himmlen. Jag kan vakna upp och skaka i hela kroppen för jag är så rädd. Jag är så rädd att de ska ta slut, att jag ska tabba mig. Att jag ska svika någon. De enklaste jag vet är att skada mig själv. För de ser ingen annan. För jag skär mig inte med rakblad eller något som skulle kunna synas. Jag har ett slagmål med mig själv. Jga misshandlar mig själv, brutalt.
Men vad är meningen med det? Det tar inte bort någon ångest, det släpper ingenting. Inte ens för ens sekund. Det är bara för att få reda på om jag lever eller om drömmen var sann.
En dröm kan kännas som en evighet, de börjar ofta bra. Som till exempel med att jag ( Jag ser alltid mig själv uppifrån.) går på ett område där jag bor, jag går och går, vägen är jätte lång. Jag går förbi en skola, men precis innan skolan kommer så möter jag en person, denna personen stannar mig och vi står och pratar. Egentligen känner jag inte personen, men vi står och pratar. Till slut ska han gå åt ett håll och jag åt ett, när jag ska vända mig om lägger han ner något i min väska. Jag fortsätter gå på den otroligt långa vägen, till slut stannar jag och kollar i väskan. Där i hittar jag en spruta och något att lägga i sprutan. Jag går en bit till, efter en stund kommer en annan person förbi, en tjej. Hon har en barnvagn och en hund, jag känner henne. Hon ler emot mig, men går bara förbi. Jag försöker ropa efter henne men hon vänder sig aldrig om. Jag sätter mig ner på marken, och de kommer folk som går förbi mig hela tiden, och jag känner dem allihopa men ingen säger hej. De bara ler som om de tycker synd om mig.... de är då jag märker att något inte stämmer, jag kollar ner på min arm...jag har satt sprutan i armen utan att egentligten veta om de. Jag drar ut den och försöker få luft, efter ett tag lugnar jag ner mig och försöker ta mig därifrån men när jag ska resa mig får jag en till spruta i armen, och svimmar. Jag hör röster omkring mig, de upprepar hur de är mitt eget fel. Hur de hoppas jag dör. För jag verkar ändå inte förstå vad jag sysslar med. De hela slutar med att en likbil kommer in och lägger in mig i bilen. Jag ser hur hela mitt liv rinner ur mina händer, jag försöker säga något. För jag är inte död, men ingen lyssnar. De bara skrattar och ler! Jag försöker riva och slå på kistan men de går inte, jag kommer dö. De slutar med att jag vaknar och kan inte andas...

Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker bara jag är jävligt patetisk.

En jävla skit sjukdom och ett nytt sätt att se saker.

Na, ett nytt sätt att leva, ett nytt sätt att se saker.
Ett nytt sätt att må bra på!


Dagar går iaf framåt, det går sakta som tusan. Men de går framåt iaf. En dag i taget, alltså bara för idag. De handlar om 24 timmar. Jag kanske inte klarar de, men vem säger att jag inte gör de?
Jag kan lika gärna falla ihop, som att jag kan stå raklång. Ensam är inte stark. Tillsammans kan vi bryta mönster. Tillsammans kan vi göra något vi aldrig trodde vi skulle kunna klara. Men jag känner mig ofta ensam i mitt liv. Jag vet att jag inte är de, jag har min familj, min vänner och mig själv. Jag värde sätter dem så högt, de bara går! Ibland räcker inte de, när man saknar motivation, när man sakna ett sätt att leva på. När allt man vill är ett nytt sätt att se saker. De är inte lätt att leva med en sjukdom som är så kontrollerande, så oförutsägbar. Så krävande och kvävande. Den tar varje del av dig, och varje vaken minut. Man måste vara på sin vakt, för man vet aldrig när den hugger in, när den ska ta dig. De kanske känns dumt, och låter helt vrickat. Men har du inte den, kan du inte förstå. Du kan inte förstå hur den trycker på eller hur den tvingar dig göra saker du aldrig trodde att du själv skulle göra. Du har ingen aning. Du kanske har en familjemedlem eller en nära vän med denna sjukdom. Du kan försöka förstå, försöka fatta vad den går igenom. Men du har ingen aning om smärtan, trycket och ensamheten man känner. Den smärtan som river upp dig, får dig att önska du vore död, får dig att tappa förståndet. Jag önska jag kunde förstå de själv, men de djupet och den känsla är omöjlig. Den vrider och vänder på sig inne i dig. Den väljer helt själv. Den lever loppan på din bekostnad. Och du har inget att säga till om. Jag kämpar varje dag för mitt eget välmånde och för min familj. Men ibland känns de mennigslöst. De känns som om att de inte spelar någon roll. Behovet är för starkt för mig. Men om jag nu inte klarar de, hur har jag då klarat mig hittils? Hur har jag tagit mig hit då? Jag har ju tagit mig till den punkten jag är idag. Vad säger att jag inte klarar 24 timmar till? Och vem säger att jag inte klarar mer? De finns ingen mer än jag själv som kan påverka de. Vem har rätt till att bestämma över mig? Jo, de har min beronde person. Hon som jag hatar. Men de finns inget som säger att hon ska bestämma, det kan lika gärna vara jag. Jag trycker ner henne hela tiden, i min menning ska hon dö. Hon ska dö för allt hon är värd. Hon ska inte få finnas. Men de är de hon vill, dödar jag henne så dödar jag mig själv. Och hade hon fått bestämma hade de varit så.

Nu tar jag nya tag, en ny framtid. Ett nytt liv, men mina nya vänner.

Allt för länge.

Allt för länge har du tagit min ork och energi
Allt för länge varit din fånge nu dags att vara fri
Vill inte ha dig mer nu, inget av dig vill jag se nu
Så ge upp innan jag ber nu
Jag säger lämna mitt sinne kom aldrig mer igen
Lämna mitt minne, nu och inte sen
Du har levt i mitt hem men aldrig varit min vän
Lämna min framtid och ta plats i historian
Jag både känner och jag ser dig, vill inte vara med dig
Jag skricker jag beådrar och jag ber dig
Lämna min nojja, jag säger lämna mitt liv
Så jag kan gå med lätt kliv.

Över kokta makaroner och NA möten.

Nu har jag valt att gå på NA möten, det är ett steg i rätt riktning.
Men de är lättare sagt än gjort, vet ni hur svårt det är att avstå alkohol i detta samhället?
Har ni någon aning om hur de är att vara nitton och stå emot krogen, fester och allt sånt?
För i dagens samhälle kan du inte träffa en kille/tjej om du inte är full eller påtänd.
Hur många går fram till någon på stan och frågar om den vill göra ngt någon dag?
När man avstår från alkohol och är singel, är de som att säga upp all männskligkontakt.
Det är som att kyssa sitt liv hej då. Tänk tanken bara, ingen alkohol!
Jag valde att ge de ett försök, men hur länge jag klara de är en annan fråga.
Jag ska klara de till varje pris, jag svär. Men jag vet att varje fredag kväll kommer jag känna suget efter en drink, en öl eller en cider. Jag behöver inte avstå från alkohol, de är inte min drog. De har jag aldrig varit beronde av, men! Hur smart är man om man tänker så? De är ju den värsta drogen av alla! Alkohol, gör människan till den, den egentligen vill vara. Den gör människan till en odräglig, äcklig och fullkommligt kapael till att göra vad som helst. Och jag vet att det är ett jätte arbete jag har framför mig, men ibland undrar jag om de inte värt att ligga hemma ett antal helger för att må bra? Men suget efter fest, sommar och bra männikor, är ofta för stort. Om jag lägger all min energi på mig, på mitt välmånde, på mina nya vänner. Kan inte de vara värt det då? Är de värt för mig att vingla runt på stan i någon klänning som visar halva min kropp för att sedan hamla hemma hos någon kille jag ändå inte minns namnet på dagen efter? Ja, ibland är de värt de. De är inget jag skäms över. Men i längden, för mig själv. Och om jag inte gör de för mig själv, så ska jag göra det för min familj, och mina vänner. Även om de inte förstår vad det menas eller vill förstå. För man ska veta det är ingen lätt match. De är som att säga hej då till hela sitt liv. Men om jag klarat av att sluta använda droger, måsta jag kunna sluta använda en annan drog. Problemet är att om man lägger till alkohol, så är de också en drog. Men de var aldrig min drog. Men det kan hur lätt som helst bli. Så jag har valt att genom NA, min familj och de vänner jag har, att sluta dricka alkohol.

" Att se alkohol som annourlund än andra droger har fått ett stort antal beronde att ta återfall. Innan vi kom till NA betraktade många av oss alkohol för sig, men vi har inte råd att vara oklara på denna punkt. Alkohol är en drog. Vi är männiksor som har berondesjukdomen och måste avhålla oss från alla droger för att kunna tillfriskna."

Bara för idag.

Bara för idag ska jag tänka på mitt tillfrisknande, leva och glädjas åt livet utan att använda droger.

Bara för idag ska jag ha tillit till någon i NA som tror på mig och vill hjälpa mig i mitt tillfrisknande.

Bara för idag ska jag ha ett program. Jag ska försöka följa det efter bästa förmåga.

Bara för idag ska jag genom NA försöka få ett bättre perspektiv på mitt liv.

Bara för idag ska jag vara orädd. Mina tankar ska vara hos mina nya vänner, människor som inte använder och har funnit ett nytt sätt att leva. Så länge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.




Gud, ge mig sinnesro
att accepteraa de jag inte kan förändra
mod att förändra de jag kan,
och förstånd att inse skillanden.



Idag är jag pepp!

Skräckhistorier om natten.

Varje dag känns som en ny skräckhistoria. Jag kan inte klandra någon annan för mina misstag eller rädda mitt eget skinn genom att skylla ifrån mig. Även om de skulle vara tusen gånger enklare. Jag måste stå för vad jag har gjort, jag måste leva med mina fel. Och även om de inte alltid går så finns de något som väntar på mig. Jag har en beronde person, och mig själv. Vi delar kropp. Även om hon bestämmer mer än mig, kan jag trycka ner henne. Jag vet hennes svaga punkter, jag vet vart jag ska trycka. Hon är den starkaste personen jag vet, hon har en vilja och jag en. Hon ska vinna till varje pris, hon ska ha de hon vill ha. Men det är där allt ligger, de gäller att vinna över henne, förstå hennes knep. Hon kan så mycket mera än mig. Hon vet allt, och vet hur hon ska få de. Hon kan alla vägar och vet hur man tar bort alla hinder. Men de är just för att hon är ingen människa, hon är ett beronde. En sjukdom. Hon är allt jag inte vill vara. Jag kan låsa in mig själv, jag ska skära upp varje del av mig själv. Jag kan gör allt som är möjligt. Men hon kommer alltid knäcka mig och vilja ha de igen. Hon kommer göra allt som står i sin makt att jag ska göra som hon vill. Hon vet att de inte finns något botemedel till min sjukdom, och hon gör allt för att jag ska veta de. Hon skulle vilja se mig död. För hon vill alltid ha mer, hon får aldrig nog. De finns inte en gång för henne, de är minst tusen gånger. Hon vet alla knep i boken, och vinner du över henne, har du lyckats! Folk tycker illa om människor som mig, för vi har satt oss i situationer som anses som " äckliga". En människa som jag, är sjuk i en sjukdom som kan ta mitt liv. De finns inga botemedel för min sjukdom. Man måste leva med den. Den förstör och tär sönder mig.

Jag är en rymdvarelse.

" Det var en fråga om jag skulle skära mig själv eller om jag skulle slinta med kniven."

Dagen har rullat på bra, nu börjar vardagsångesten.
Telefonen ringer i ett, men jag orkar inte ta det. Det spelar ingen roll vem det är eller va dem vill. De är alltid samma, det slutar aldrig. Hur mycket man skricker eller säger, det är bara samma visa om igen. Samma jävla skit, ett jävla klagande. Jag vet att jag har satt mig i situationen själv. Det hela gäller att veta hur man ska bita ihop. Annie är här nu iaf, jag hade behövt en fet smäll och en omskakade kram. Och lilla Annie förstår inte vad jag menar, men på något sätt står hon kvar. Jag är så rädd om henne, jag är så rädd att hon inte ska klara av mig mera - att hon ska inse vad jag är för något. Men hon bara ler och kramar om mig och säger att de inte är någon fara. Hon ler som om det inte gjorde något att jag gjorde som jag gjorde. Hon tittar ner på mig och säger att vi ska klara detta, hon och jag! Jag vill inget annat än att tro henne. För när hon ser på mig med sina sorgsa ögon och säger att hon vill att jag ska stanna med henne. Det kanske låter som om jag inte gör annat än att klaga. Men jag är som jag är, jag lever knappt längre, för vad jag en gör sårar jag någon som jag älskar. - Mitt liv är som en multimediafil. Herion/ Herione.

Jag vet vart jag ska, men jag kan inte vägen.

Det finns alltid en tanke bakom en handling.Man gör ungefär 250 olika val om dagen,och gör du inget val så har du valt att inte göra något val. Mitt liv består av olika val hela tiden, jag måste hela tiden slåss emot min tankar. De tankar jag inte får ha, de kommer hela tiden. Jag gjorde ett val för länge sedan, som har påverkat hela mitt liv. Jag ångrar inte att jag gjorde just de valet eftersom jag växte efter de. Men nu står jag här, och i varje människas liv kommer en tidpunkt som man vet att man inte klarar, men något sätt gör man de ändå. I mitt liv står inget still. De är som en berg och dalbanan varje dag. Det finns inget slut, den åker bara runt, runt. Jag har alltid tyckt att den världen jag en gång levde i, vad den bästa världen jag levt i. Men när jag ser alla problem som tillkommer när jag lämnat den världen. Så är de inte värt det längre om de är värt den lilla stunden man faktiskt mår bra. Jag gjorde fel val för att det var under den perioden ett bra val. De fick mig att leva om så bara för några minuter. Jag sitter fast i en ständig jakt på ett nytt sätt att fina den lyckan jag en gång hade. Jag har ingen ork att klara det jag en gång klarade. De säger att de blir vad man gör de till, men jag gjorde aldrig de till något. Att jag valde att sätta mig i den situationen jag gjorde var just för att jag ville må bättre. Det kanske var egoistisk, till och med rent av idiotiskt. Men för mig var det ett nytt sätt att överleva. Ett nytt sätt att ta nya tag. Men av dem 250 valen jag gjorde under den dagen så var 240 av dem dåliga. De 240 fick mig att vrida min mage ut och in, de fick mitt huvud att sprängas flera gånger om, och de fick mig att bryta ihop mer än jag någonsin trodde jag kunde. Så varför gör man om något som man vet bara skadar sig själv? Det var inte för att passa in, eller för att få vara med. Det har jag redan passerat. Nu är det inte mer än mitt eget fel. Jag lever med en ständig ångest, en ständig oro över att de kommer bli för mycket. Jag är en missbrukare