blir huggen i ryggen som julius caesar.
dog på fläcken, slut diskuterat.

prata i gåtor, bubblor
helst utan ord, utan någon som helst mening med de hela
för de spelar ingen riktigt roll, ensam.
från de djupaste till högsta, de är alltid tomt.
min själ är svart, den är svart och den blänker.
vill bara bort, vill bara upp.

men något håller kvar.

kan inte riktigt säga rakt ut, inte upp och ner.

bara gåtor.

kan du lösa dem?

kan du rädda dem?

ställer bara frågor, men inga svar.

svar finns de ingen som har.

och kanske får lämna lilla landet lagom.

hade de inte varit för att du gjorde mig så förbannat jävla lycklig hade vi aldrig stått här idag.
du är mitt vackraste nederlag, och jag är så jävla stolt över dig.
vart du än är kommer jag alltid tänka på dig.
för du är den första personen jag inte vill släppa.
jag vet att jag tycker de är jobbigt med känslor och skit.
mest för att jag inte vill låsa mig.
men du låste mig och kastade iväg nyklen
kommer alltid hata dig för de.
men fan va jag tycker om dig!

Sophie är världens bästatste <3
och i morgon lämnar jag bajs varberg och åker till världens bästa göteborg!
fan va bäst <3

det är dags att bygga något nytt.
inte vara ensam hela tiden.
jag kommer inte stå kvar.
för här har ni hela mig och bara mig.

mina pussel bitar tas bort och sätts dit.
finns ingen riktigt anledning längre.
varje andetag gör bara ont.
om man så bara kunde göra mera.

egentligen vad är de roliga att lägga sig i allt?
fuck that.

börjar bli trött på skiten nu.
de är för mycket.
fast de är de ju alltid.
jag höjer rösten, mest för att bli hörd.
mest för att slippa bli frågad.
alltid irriterad, aldrig speciellt glad
aldrig riktigt där jag borde.
inget lockar längre, kilon försvinner
mest för att de är tråkigt
tiden flyter förbi mest för att jag inte bryr mig
jag ser på kort, bara för att försöka komma ihåg.
men de går inte, jag tynar bort.
det är bestämt som vykorten jag aldrig skickade
vem är ni att säga åt mig?
låt mig sakta få tyna bort, som rom.
på sommaren.
som om hela världen är skev, för att de är motvikt.
motgångar, helst upp och ner.
och bara för att en gång få ropa ut sin namn som den sista nämnda
mest för att strunta i alla principer.
för att bara få hata de man vill, utan att bli ifråga satt.
och få en chans att börja om.
de är svårt att leva när man inte kännner någon hunger längre.
låt rom falla som de var meningen och låt världen se de
låt idioterna få se hur fan de gick till
och för all del, tyna bort.
fuck u!

jag tycker de är barnsligt att falla platt
barn som hoppas på mera än de får
ingen dröm går att fylla ända upp
känslor är som ett bräd spel
jag slog schack matt, finito.
de bara hände, jag la de på hyllan och glömde av de
och nu når jag inte upp längre.
det är ensamt här
och rätt kallt.
vädligt känslokallt.
men jag gillar de på något sätt.
kanske just för att jag inte når upp.

jag förstår inte vad ditt problem är?
är de så jävla roligt att lägga sig i allt?
och hur jävla kul är de att vara över allt hela jävla tiden?
förstår inte du att man tröttnar på människor som dig?
bara massa strunt prat om sig själv hela tiden, varför inte göra en film?
ingen förutom du hade tyckt om den.
undra vad de beror på?
ja kanske just för de enda som finns i ditt fuckin liv är du själv!
tänk på den någon gång så kanske du fattar varför du inte har så mycket vänner!
och tänk om, är de så kul att styra andras liv?
kanske är mest för att du inte kan hantera ditt eget.
fan, jag säger inte att jag är perfekt själv.
men jag lyssnar ju iaf på andra.
så fuck u, och fuck u!




btw, dop idag.
helt okej, gick rätt snabbt.
smärtfritt.
lite skrik osv inget märkvärdigt.
träffade simpan en stund efter dopet.
mannen mannen.
snart lov, de är awesome!
grym helg som bara den, så jävla awesome!
ibland är de fan ett under att de går runt.

knip din mun och sluta klaga!



fan va jag älskar de!
vissa saker är nog menade att bara hända!

jag vet inte om de är jag, eller bara omgvingen.
men allt tycks bara bli sämre.
du försvinner bort.
jag klarar inte av att vara ensam.
vill inte längre.
har inte hört av dig på flera dagar, jag tror vi försvinner nu.
på ett sätt älskar jag de, men på något annat hatar jag de.
de va aldrig du och jag.
och jag älskade aldrig dig på de sättet.
det var inte kärlek mellan oss, de va något bättre.
men du försvinner, precis som alla andra.
jag saknar motivation, till allt.
vill inte vara ensam mera, vill inte stå ut med demonerna mera.
för de äter upp mig.
men ingen lyssnar, ingen tar mig på allvar längre.
demonerna äter,tuggar, spottar och kanske låter de mig andas.
jag hörde syrener från en ambulans i huvudet idag, jag försökte berätta för pappa
men han lyssnade inte.
de är ingen som gör de längre, ingen tror mig.
och de blir bara värre.
de fyra väggarna är så nära inpå mig nu, att jag är rädd att lämna dem.
jag vet att de alltid väntar här, och vakar över mig.
de kanske inte vill döda mig, jag vet faktikst inte.
men jag är nära på att ge upp nu.
skolan, familj.
allt.
jag är så nära att bara krypa ihop och försvinna.
för de är ingen som tror på mig längre.
ingen som vill hjälpa mig.
jag vet inte längre vad jag ska göra för att få hjälp.
men jag har bara två val kvar.
och snart står jag inte ut mera.

de finns människor jag alltid kommer älska, som jag inte vill svika för allt i världen.
men nu är jag rädd att allt kommer att försvinna.

fortsätter att falla
fortsätter att gå sönder
inget håller uppe länge
ser ingen mening med de längre
vill bara bort, bort.

jag vet inte om de är smärtan i magen
eller i huvudet.
jag vet inte, om jag bara bryter ihop.
allt gör så ont, de är inte psykiskt längre.
det är tredje gången detta händer.
men nu är de en mardröm, som jag är fast i.
varje rörlse får mig att spy.
kan inte äta, svettas som hela amzanoas floden vore i mitt rum.
känner mig svimfärdig titt som tätt.
kan inte sova, och gråten sitter i halsgroppen hela tiden.
jag orkar inte.

kanske bara försvinna.
eller är de bara en dröm?

awesome <3

vi kom nog aldrig fram till något.
ingen plan, ingen framtid.
inget att falla tillbaka på
ingen säker grund
jag följer ödet som en enkel chans
betalar mina räkningar men sträcker aldrig fram handen
det var aldrig meningen att de skulle bli du och jag
i alla fall inte i min värld
men nu när du försvinner, undrar jag
vad hade de blivit?
du var alltid så på och de hatade jag
du klängde hela tiden, och jag hatade de.
du blev sur för allt, och de avskydde jag.
men nu när du är borta.
när du inte ringer, när du inte hör av dig.
så dör en liten bit av mig.
vi pratade en natt, så som vi brukade.
helst hela nätterna.
du sa till mig, att jag var omöjlig.
svår att hantera, att jag alltid vek undan.
att jag inte kunde fastna för en sekund.
jag svarade alltid med samma ord.
jag vill inte vara fast.
jag vill inte vara fast.
jag vill verkligen inte vara fast.

du svarade att jag inte borde vara ensam.
jag är alltid ensam.

jag önska du vore här nu, för du tar bort känslan av ensamhet.
flytta inte ifrån mig!
vi kan skapa vår egna bubbla, där vi kan leva.
vi behöver inte bry oss om de andra.
fan, varför ska du flytta nu?
fan, du gör min värld roligare.
slit i mig, dra i mig, skaka mig.
du kan allt jag vill kunna.
och du spelar låtar och jag lyssnar.
så har de alltid varit.
du har alltid funnits i mitt huvud.
och du kommer alltid finnas där.

Vi skippar kärleken, vi skippar de.
bara vi älskar ändå.

jag tror alltid en del av mig kommer älska dig.
kanske inte älska.
men alltid hålla av.
vi kände inte vandrar men de gick ändå
för båda.
men mest för dig.
du slutar aldrig ringa, eller smsa.
du slutar inte höra av dig.
fast vi båda vet att de snart är slut.
lika slut som de var från början.
du skakade mig värld, totalt.
du fick mig att minnas hur jävligt allt kan vara när man är ensam.
men du höll aldrig min hand.
jag uppskattade allt med dig.
och jag uppskattar allt fortfarande.
men nu försvinner du, bort.
jag kommer alltid minnas hur du tog i mig
tryckte ner mig, och gjorde de så jävla bra.
du höll aldrig min hand.
och de älskade jag.
du kramade inte mig om jag var ledsen.
du sa inga ord som skulle göra de bättre
du klagade aldrig på hur jag var eller är.
enkelt.
du sa bara att om jag vill så kan vi ta av oss kläderna och le.
du tvingade aldrig mig.
du tog bort ångest så jävla bra!
jag kommer aldrig glömma dig, aldrig!
du är nog en av mina största kärlekar.
du lärde mig att aldrig bli kär, i alla fall inte för fort.
jag borde leva, sa du.
för du tyckte jag var så jävla bra.
på de jag gjorde.
men visst borde jag leva!
ibland undrar jag hur allt kommer vara när du är borta.
antagligen kommer jag aldrig sluta.

kanske var de aldrig meningen att de skulle bli vi

att du och jag skulle komma någon vart

men jag älskar dig.

du gjorde så att smärtan försvann

så att jag kunde stå upp även när de blåste

du räddade livet på mig

och jag vet att jag inte kan ta hand om dig så som jag vill jag har inte tiden, jag kan inte hoppa av skolan för att ta hand om dig

jag vill, jag skulle göra allt.

jag har funderat på att göra de, men vad ska jag göra då?

kan inte bara vara hemma.

men om du försvinner, gör jag de med.

då går jag under föralltid.

Indra <3

jag drömmer om grönare lundar.

jag vet inte om de är ångesten som fyller detta rummet
eller om de är jag som skapade ångesten.
jag vet inte.
men jag är rädd, räddare än jag var innan.
jag vet att den rädslan i min kropp aldrig varit så strak förut.
är det för att de är så nära nu?
för att om bara några steg framåt är jag fri?
men inte fri på riktigt.
kanske kommer jag inte resa mig igen.
jag vet inte, jag klarar inte mera nedslag nu
jag vet inte om du kommer klara mig.
du ser nog inte det jag ser.
att jag är trasig, jag kommer gråta för inget och skratta för allt.
jag är som en berg och dalabana utan stopp.
som om molnen i himmelen gjorde fel, fast de va egentligen jag.
jag kan inte säga allt till dig, jag är rädd att om jag gör de så ser du mig.
inte den jag försöker vara utan, jag.
jag kommer falla, och du kommer inte förstå varför.
jag kommer vara rädd, och du kommer inte förstå varför.
jag kommer skrika att jag vill dö, och du kommer inte förstå varför.
jag kommer såra dig, utan att jag förstår varför.

vill du verkligen vara en del av det?
vill du verkligen vara så nära mig?
för när du kommit så nära, kommer jag släppa allt.
men bara om jag vet att du orkar med det.
annars håller jag det inne och gråter för mig själv.
kastar stora stenar i glashus, för mig själv.
håller undan rom, för mig själv.

kanske är jag bara rent av dum i huvudet.
kanske är jag bara rent av korkad.
jag vet inte.
jag ser ju inget fel.
du är en hora, värd att sitt namn.
för när de regnar, och de bränner rom vet du vad du ska göra då?
hora!
du vet vad du är, du kan sluta låsas nu
jag bryr mig inte.
eller jag brydde mig nog aldrig förens nu.
jävla jävle.
för vem är du?
tror du att du är så mycket bättre än alla andra?
hora!
du är ju så stark, och jag så feg, vem fan bryr sig?
helvete!
ta en lina för de är de enda du kan, eller ja inte ens fan kan du de!
du kan fan inget annat än att prata med munnen full.
skabb, skank!
vad är de du vill?
att jag ska säga hej och stå för vad jag gjorde?
tro fan jag står för de!
men inte fan tänker jag låta någon alkis komma i närheten av mig.
så ge fan i mig?

jag kanske är svag
kanske är feg
bara för att jag ber
bara för att jag önskar
för att jag hoppas
att du ser mig
att du kanske vill ha mig
du kanske vill vara med mig
fast jag hatar mig själv lika mycket som alla andra
fast jag inte tycker jag duger
och att jag är rädd för att åka buss för att jag kanske skulle åka fel
eller att jag skulle göra något fel
att du kanske tycker om mig även fast jag inte klarar av att vara vaken för att de gör ont
eller att jag alltid ler när jag är med dig.
eller bara helt enkelt att jag är trasig, men jag tycker om dig!
kanske kan du tycka om mig även fast jag är rädd för människor
som jag egentligen inte borde vara rädd för
eller för att jag helt enkelt är rädd för att leva
eller kanske, men bara kansk slipper jag ångesten
för att du kan få mig att slippa tänka.
är inte de bra?
är inte de något att sträva efter.
vi kanske kommer bråka, för vi har haft de rätt lika.
kanske kommer vi hata varandra för alla andra hatar mig.
kanske kommer vi älska varandra i slutet för att vi gjorde samma sak från början.
jag vet inte.

jag tycks aldrig falla tillräckligt djupt
för jag slår mig aldrig.
det gör bara ont, så där i själen.
som om de inte märks.
men väggarna hotar mig hela tiden.
jag börjar tröttna.
börjar dra mig ifrån de.
sluta lyssna.
sluta andas.
kan vell inte vara så svårt?
eller?
bara falla, hårt.

Jag kom på en sak idag när jag funderade på hur mitt liv ser ut just nu.
berondesjukdomen, den är en tvådelad sjukdom, en fysisk allergi kopplat till en besatthet i sinnet. Den kan stängas in men aldrig botas. De har kommit underfund med att folk som tar droger inte saknar brist på kärlek eller ömsinthet av familjen. Det handlar inte om kärlek utan om en sjukdom. En person har förlorat kontrollen. När man tillslut erkänner för sig själv att man är sjuk, och att man står maktlös inför den. Kan man börja leva igen.

Det är nästintill omöjligt att förklara för någon som inte har den. Hur de känns.
Hur den kan stjäla all din tid, äta upp dig. Kontrollera varje del av dig.
För att sedan spotta ut dig och tvinga dig göra saker du från början inte ville.
Du vet hur ont de gör om du gör, om du tar drogen.
Men för stunden finns de inget annat än drogen.
Jag har varit ren från droger i 96 dagar nu, sen jag började NA. Lite mera om man räknar sen jag började på getterön.( 75 från alkohol)
Jag vet att jag inte borde dricka, men de hjälper mig en bit på vägen.
Jag glömmer sjukdomen då, fast jag inte får glömma den.
Jag vill leva fullt ut, men jag är rädd att jag aldrig kommer att bli accepterard eller omtyckt om jag inte tar.

Ke$ha – TiK ToK


<3

Idag har varit en sån dag när man är osäker hela tiden.
men tillslut var tiden inne när jag skulle träffa han.
jag tror inte jag känt mig så här lugn på länge.
väggarna hotar mig inte idag.
de vill ha mig, men de vet att de inte kan få mig.
för han räddade mig.
han tog bort rädslan i mitt rum.
även om han inte fattade så gjorde han mig lugn.


och jag saknar sophie.
för hon är awesome.
allt är awesome!

Det kallas kärlek <3

jag undrar om du vet hur de verkligen känns att vara ensam
när de är kallt ute, du kanke skulle behöva veta de
hur de verkligen känns.



Idag ska jag åka till mamma.
jag är trött på allt och inget.
jag är trött på att inte orka.
men Indra ska kanske vara kvar hos oss.
man kan i alla fall hoppas.
hon är min bästa vän.
hon tjatar aldrig om hur bra jag är.
okej, jag vet att de låter jävligt skumt.
men grejen är att ju mer folk grattar mig för tid osv
ju mer fuckar jag ur.
ju mer fuckar systemet ut.
idag har jag varit ren 96 dagar.
fuckin 96 dagar.
och om någon ens har tanken på att påpeka något om de.
så kommer jag bara fucka ur mer.
jag vill inte mera.
jag vill bara få vara, utan krav.
utan måsten.

i alla fall så ska min lilla syster ha dansuppvisning idag.
ska vell bli kul.
se om hon kan dansa, vilket jag inte ens tvivlar på.
för hon är awesome.

och ja, allt är som vanligt.
ska börjar göra min kemiska historia nu.
vilket innebär att jag ska gå igenom alla droger jag tagit, och vid vilken tidpunkt av livet.
hur de kändes osv.
en ganska lätt uppgift, för det är bara ren fakta.
men de är efter jag har gjort den jag kanske fattar vilket äckel jag är.
droger äcklar mig faktikst, eller ja inte alla droger.
röka är de enda som inte äcklar mig.
men allt annat får mig att vilja låsa in mig, dra ner och lägg mig under täcket och hoppas att en dag få slippa höra om dem och slippa se dem.
men men, allt har sin tid.
men min tid är snart kommen.

Frid.

det finns alltid en anledning varför man gör som man gör
även om man inte tänker på de
kanske gjorde jag de bara för att må bättre för stunden
eller kanske slippa tänka.
vilket den än var räddade de livet på mig
kan inte förklara varför eller hur de gjorde de.
men de gjorde de.


hade iaf en awesome kväll med mina boys.
<3

säg vad du vill, hur mkt jag än ramlar
så tänker jag aldrig tala om det för dig
du är svag i mina ögon
så långt ner du är.


ska hem till min pappa nu.
jag älskar både min pappa och mamma överdrivet mycket.
ni betyder allt för mig.
och även om vi bråkar och är ovänner.
skulle jag aldrig ens drömma om att göra om allt.
erat helevte är värre än mitt.
ni är så jävla bäst!



och faktikst borde jag ta mig upp till Hanna snart.
inte i helgen dock, men till veckan.
saknar faktiskt Alvin jätte mycket.
haha, han är grym!
<3

jag vill inte ha dig i mitt liv längre.
jag är så trött på dig.
hoppas du är nöjd nu.
du vet ju hur man slår drömmar i kras.
du behöver inte höra av dig mera.
jag tänker inte vara nära dig.
lycka till.
du sänkte nyss ner mig till ett nytt helvete, tack för de med!
nu vet jag i alla fall.
du är fan inte ens värd att nämnas.


fuck u.

jag kommer ihåg, jag minns.
men jag kan inte återberätta.
jag tror de kallar mitt liv lysande.
jag hör rösterna som gratta mig, som tydligt talar om att jag klarat något.
kan de inte vara tysta?
jag bryr mig inte.
jag struntar i hur mycket tid och vad jag gjort.
jag vill inte veta av de.
borde bry mig, men de rör mig inte.
orkar inte bry mig.
det kan inte fylla några tomrum.
kan inte ta bort den eviga ångesten.
jag vill bara inte veta av mig själv mera.

tomheten som fyller upp de fyllda rummen
rummen jag en gång älskat att vandra i.
nu är de bara tomhet.
jag blir tvingad i tron om att jag faktiskt bara låsas.
ingen förstår, hur mkt jag faller.
jag vill inte, tvinga mig inte snälla.
jag orkar inte höra rösterna om alla måsten.
jag kan inte, jag vill inte.
jag har ingen energi.
vet att jag borde bry mig mera, men jag kan inte.
förlåt.
förlåt för allt.

jävla patetiska ego fitta!
jag hatar mig själv.

jag vill alltid vara ensam,men varje gång jag blir ensam hatar jag de.
väggarna krymper ihop och jag blir ett med dem
jag blir instängd, på riktigt.
jag vill inte prata med folk, jag vill inte umgås med någon längre
jag vill bara sitta här inne.
men varje gång jag blir så ensam så kallar jag inte de
och så kommer någon och då blir jag galen
de svider och drar i mig, jag vill vara ensam igen
jag vet inte längre.
människor börjar skrämma mig, på riktigt.
och nu börjar jag bli rädd, på riktigt.
jag har svårt att hålla upp mitt fejkade leende.
det är så svårt att vara någon jag inte vill.
jag ser på de vänner jag har, de jag älskar.
men jag kan inte vara med dem.
de gör för ont, jag kan inte se dem i ögonen och säga att allt är bra längre
mitt jävla ego!
jag är så beredd för att ge upp
de enda som håller mig kvar är mina fyra vägger
hur patetiskt de än låter, så börjar ångesten ta över mig.
och jag låter de vinna.
jag gör vad som heslt för att inte behöva känna längre.
så länge jag får smaka på döden.

Det tycks aldrig ha något slut.
Hur mycket jag en faller så faller jag aldrig tillräckligt hårt.
jag tycks aldrig ramla så hårt att någon ser de.
Det är inte drogerna jag vill ha, det är den bedövande känslan jag vill ha.
Jag vill inte känna något längre.
För jag kan inte hantera det längre.

Mitt liv är en enda stor multimedia fil
där alla sick sackar runt kursiverad stil
ingen stannar upp, ingen pratar
alla röker som om de vore 70-tal
jag sätter ner min döda själ, i en sprucken vas
om den brister, så gör den det.

diamanttrårar.

min baby är här.
och plösligt känns de hela lite enklare.
kanske försvinner de , för stunden.
men just nu vill jag inget annat än leva.
kanske kommer de hålla i sig, eller så försvinner de.
men hon är här och de är de bästa<3

plus de fick jag träffa Alvin idag. <3

jag vill verkligen inte mera.

jag kan inte leva med de jag vet
snaran dras åt hårdare nu
jag vill ge upp
mitt jävla ego, jävla egocentriska jag
är så trött på själv att jag vill spy
jag vet inte om någon ser de
eller om någon ens vill se de
kanske kan jag inte visa de
men känslan i kroppen säger nej
kroppen orkar inte mera, jag orkar inte mera
jävla ego!
hur mycket jag än vill, försöker
så går allt fel, jag har tankar om något större
men fastnar i banor med mindre.
mitt liv är på väg neråt, lika snabbt som de gick uppför
jag kan inte säga till någon, för orden kommer inte ut
det bara sätter stopp
jag tror inte längre, jag vet.
dessa fyra väggar är min trygghet
jag vill bara inte finnas.

<3

Sophie är här, de är awesome!
Haft en bra fredag.
Massa promenader, mys med Indra.
Träffat min awesome kompis och massa bus.
Sen ner till stationen och träffa Sophie, hem äta osv.
helt awesome!

Idag vaknade vi, inte allt för pigga.
Gjorde en awesome frukost.
Så jäkla gott!
Sen lång promenad med Sophie, Tess och Indra.
Nu är Indra på väg hem. fan.
Snart åka till pappa och hjälpa han.

Sophie är så jävla bra <3

Jag kan inte gråta för då är jag svag
Jag kan inte lära mig leka på den säkra sidan
allt jag vill är att sluta älta de förflutna
för att jag kan inte släppa de då.

Jag lättar ankar och beger mig ut på djupt vatten
Papperet är dyrare än insidan på julklappen
ett sorgset sinne, för alla sätt är vedertagna
jag målar perfekta bilder för sneda ramar
sliter hårt för smutsfläcken jag älskar
den dag ni siktar högt är luftskeppet fjättrat
det här är inte för dem som känt mig innan detta
korparna flyger och tornen syns när dimman lättar
finns jämt så skit i vilken dag ni väljer
ville aldrig ha något hellre, än de ideal ni säljer
jag kan ta alla synder för en hel planet
vet jag lever kan inte leva med det jag vet
era stjänor utav palett
dags för tunna vattnet att möta tjocka släkten
jag lever nu och krocker med tid och rum
kör krona eller klave och spottar i livets brunn
softar i minimum,kan oftast va lite dum och seglar på erfarenhet
ni är välkommna hit, men glöm inte att stänga grinden.

det är nu jag förstår
jag förstår att jag ligger på gränsen
på den gränsen alla pratar om
den fina linjen av att vara totalt förstörd eller klara de
jag vet att om jag vill kommer jag klara de
men nu vet jag att jag inte vill
jag är så trött på mitt såkallade " bättre liv".
jag är så jävla trött på allt jävla tjat om att de är bättre såhär
vem fan kom de här?
jag har inte bestämt mig än, men jag är på rätt väg
jag blir iskall, jag är snart sten
de känns bra
bara lite till sen är allt borta, hela livet.
hela jag.
aldrig mer.

dessa väggar med ångest, försvinner.
ensamheten, borta.
aldrig igen.
aldrig med mig, aldrig utan mig.

om så bara en stund så var jag trygg.
men den stunden fick mig att längta tillbaka till allt
allt jag missat, allt de jag trodde jag hatade
allt jag längtat till.
ju ensammare jag blir ju mer vill jag inte leva
det är bara en ner försbacke nu
den ensamheten jag känner nu går inte att beskrvia
jag hatar den, samtidigt som jag älskar den
jag känner mig så värdelös och fan.
allt jag ville var att de var någon som ville hålla om mig
att jag för en gångs skull inte skulle stå ensam kvar.

fan, fan, fan.
ångesten är tillbaka.
värre än någonsin.

- de ringer på min lur, har ljudlös på såklart.
vill inte bli störd av någon som tror att den är smart.


Åkte först till hisingen igår med lite vuxnare vänner om man säger så.
till ett NA möte, tog ny bricka.
fast ifos de är 76 dagar nu. still kickin!
men ändå, sophie kom och möte mig efter mötet. Drog hem till henne köpte godis, myste massor. Finns tydligen djur som är mysiga. inte bara Indra, hmm..
I allafall så myste vi och kollade på film osv. Sten deckade till Crimenal Minds. Fuck it.
Vaknade upp i en underbar miljö. Kände mig inte nervös, eller att ångesten vad på väg.
Sophie och hennes mamma var nog inte allt för glada att jag vaknade med världens bästa humör.
Men vad ska man göra när man är i Göteborg med sina favoriter ( de vill säga sophie, hennes mamma, Mary och gizmo, eller hur de nu stavas).
iaf vi åt lite jätte nyttig frukost, åkte till nordea sen Universum.
helt underbart, så jäkla awesome. too cool for school.

fan sophie är awesome. borde vara hos henne nu iaf. typ åka tillbaka eller något.
jag finns alltid här sophie, även om jag inte kan ta mig till dig.
jag älskar dig min vän.

--------------------------------------------------------------------

nu är jag hemma. känns helt okej.
har lov och jag ber om att få slippa ångesten nu
men jag antar att den kommer vara mer påtaglig nu
för nu är jag ensam, jag är verkligen ensam
även om mitt liv äntligen börjar falla på plats
är jag rädd att de är nu jag börjar fucka upp de.

fan, vill inte ha ångest.
jag vill leva.
jävla skit ord och känsla.

jag är kär, jag är kär, jag är kär, jag är kär.

ge mig?

Göteborg och evergrey igår. Ont i nacken idag kan säga.
Även om de inte är ett band jag skulle gå på i vanliga fall så hade jag jätte kul.
Tackar jag sophie för.


------------------------------------------------------------------------
Idag har jag ångest.
Allt gör ont, varje rörelse.
Jag visste att om jag skulle göra så, så skulle de sluta såhär.
Nu är jag instäng med mina fyra väggar igen
På något sätt känns de mindre skrämmande nu
Som om de har saknat mig.
Men snart kommer trycket igen
Jag vet hur mycket de vill låsa in mig.
Och de gör ont.
jävla ångest, jag hatar den.
jag borde vara glad, pappa ska ha kalas.
men jag känner bara ångest.
fuck.


Nu är de en veckas lov.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sophie kommer ner hit nästa helg.
jag hade räddat min värld.
när hon ler, så släpper en liten del av mig ner muren
jag vill att hon kommer in, att vi ska bygga upp något nytt
något vi älskar.
fan, jag vill att hon kommer hit så jag slipper sitta ensam hela helgen
instängd och rädd.
nervös och osäker.
jag älskar dig, sophie.
du är en av de få vänner jag aldrig kommer glömma.
när du ler så vill jag ha mer, du finns i mina tankar och i bänerna jag ber
jag vet hur du skrattar och jag älskar hur de låter
ta min hand så ska vi finna all den lycka vi söker, jag vet att de känns omöjligt
men de går om vi försöker.
ja de går vi försöker.

peace.

har varit på en så jäkla awesome föreställning

bob hansson.

lite för djup för mig men ändå.

jag skrattade iaf, och hade sophie med mig.

och en ack för roliga daniel.

bra dag iaf.

---------------------------------

i morgon dra vi till göteborg.

ingen ångest än så länge.

de känns bra.

träffade indra idag.

började nästan gråta.

jag fattar inte hur mycket hon kan betyda för mig.

hon är allt jag vill ha.

när hon sitter jämte mig känner jag mig trygg.

fick träffat min favorit kid med, Alvin <3

och Stina för första gången.

underbart med bäbismys.

dock kunde man ju skippa allt de där två systrarna pratade om.

men de är roliga iaf .

peace!

ångest.
ångest.
ångest.

fan, vilket dåligt ord.
sophie <3

Jag hade drömmar att leka med vokalerna, men lämnades med tystnade som ekar i lokalerna.
Det går bara ner, inte upp. Jag hittar inte vägen upp. Jag kan inte fånga orden.
Kan inte visa hur de fryser på.
fan.


vill åka till göteborg i helgen, men de ser inte ljust ut på den froten.
inga pengar, inget.
fan jag vill inte vara fast här mer.
en helg hemma igen, jag blir bara mer och mer instängd.
jag har inget kvar här, jag har min familj.
Allt annat är borta. jag älskar min familj över allt annat.
men en helg till i tystnaden som mitt rum består av, jag klarar de inte.
de är för mycket ångest.
jag kan inte ha Indra hela tiden heller, även om jag vill.
fan, ångest.

Låt min röst höras över 1000 alper.
skit dag. skit liv. skit i alltihopa.
skit, skit, skit, skit.
sova.
puss.

my man is doing okey, I miss him.
But it's okey.
He is safe for now.
He aint leaving us yet.
baby, <3

sophie är söt
jag är trött
saknar Indra
borde ha henne här
jag typ behöver ha henne
hon borde vara här någon gång snart
typ snart
jag har ett stycke städat rum
ett stycke sophie att peppa
en bra dag framför mig
så jäkla awesome dag.
puss!

btw, my man <3

Tomheten som fyller mig, känslan av en iskall själ återkommer hela tiden
Jag kan inte älska som jag gjorde förut
Jag kan inte närma mig någon annan, för de skär sig i kroppen
Jag kan inte krypa upp jämte någon och låsas som de är bra längre
Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte vara fast
Kanske en dag kommer jag förstå varför de ekar i dessa lokaler
Kanske kommer jag släppa den tomhet jag vill känna
Ingen kan fylla det tomrummet jag känner
Ingen kan lätta trycket jag så länge gömt inom mig
Hur mycket jag en vill älska någon så svider de
Jag vill inte längre, jag vill fånga upp den känslan av de iskalla inom mig
Jag vill fånga upp de och hålla de i handen
Visa alla varför jag är så frånvarande
Att bli satt i situationer där jag måste välja om jag vill vara ensam eller inte
Kommer jag alltid välja att vara ensam
Jag vet inte vem jag är längre, men jag vet att så länge jag inte vet de så kommer jag vara själv. Jag vill inte vara bunden när de skriker inom mig.
Den som frågar får aldrig veta, den som aldrig vågar får aldrig leva.
Det kan skada andra människor, för jag ger en vink om att de finns något annat än en tom själ.
Jag vill inte vara den som alla andra förväntar sig att jag ska vara.
Du kan kalla mig kall, vad du vill.
Jag vet att jag är de, jag kan inte låsas vara någon annan en den jag är.
Jag känner mig ofta ensam, men jag är inte sällskapssjuk.
Om du kan tycka om ytan av mig, har du gjort ditt största misstag hittills.
Om du kan tycka om orden jag säger, sättet jag beter mig och sättet jag rör mig, då har du redan förlorat. Jag kommer aldrig ändra på mig, jag kommer aldrig vända mig om för att se om du gråter eller om du känner kalla vindar genom kroppen.
Säg vad du vill, det läker ändå. Spela inte ett spel du inte kan lära dig. Försök inte tycka om mig när du vet att jag vänder ryggen när jag inte vill mera.
Jag känner hur min kalla själ ropar på mig, och jag tar emot den.
Den gör mig hel, så hel jag aldrig kan känna mig.
Jag ber om ursäkt för alla drömmar jag krossade, alla idioter jag inte brydde mig om.
Men för att rädda de lilla jag har kvar av mig själv, finns de ingen som ska få ta de ifrån mig.

Conquer this cold world whit a cold soul

Jag vänder ryggen emot kärlek
Kastar sten emot glashus
Hatar människor, fast ändå inte
Vet inte om jag vill
Tanken på att var bunden plågar mig
Det är en kär lek
Som jag älskar att hata.

Jag hör inte längre de dova ljuden av era tjat
Inte heller de ständiga över röstande bråk, ni alltid har.
Det hör jag inte längre.
Jag hör bara dig, jag ser bara dig.
Vi båda vet att vi inte ska vara med varandra.
Att vi inte får, det är förbjudet.
Men när du ringer mig, och du säger att allt är bra
Så vet jag ändå om att det spelar ingen roll va de säger nu
Jag kan inte leva utan dig, men jag kan inte leva med dig.
Du är min dröm på en 1,78.
Du är allt jag en gång önskat mig.
Men vi kan aldrig leva de livet vi vill, för du har ditt och jag har mitt
När du tog min hand så rös jag, varför gör vi så här emot varandra?
Vi vet båda om att vi inte är bra för varandra
Och jag vet lika väl om att jag inte ska vara med dig
Jag lovade mig att aldrig mera, aldrig igen
Men när du ringde mig, och jag hörde din röst
Jag försvann allt runt omkring mig.
Marken, väggarna, taket ja allt.
Du lovade mig att vad som en hände skulle de aldrig bli du och jag
Det vara bara omsesidig vänskap men de blev så mkt mera
Vi ersatte oss själva med droger, då slapp vi bry oss
Vi drack ur samma glas, samma sprit för då behövde vi inte leva
Vi bråkade, och vi slogs för då behövde vi inte känna
Jag rev upp alla sår för dig, och du läkte dem
Men du gjorde de på ditt sätt
Och jag kan se såren än.
Du var min dröm på 1,78 med blondt hår och blåa ögon.
När jag tänker tillbaka på allt vi hade, som ingen visste om.
Som vi inte delade med någon.
Förutom oss själva.
Jag saknar dig så mycket att de gör ont.
Ingen kommer någonsin att kunna ta din plats i mitt hjärta och ingen kommer någonsin förstå vad du betyder för mig.

Love for cold soul.

Varje ansiktesmuskel, varje del av mig kämpar emot de
Jag vill inte gråta
Jag vill inte visa hur mycket jag saknar dig
Hur mycket jag längtar tills du är med mig
Pappa, du anar inte hur mycket jag vill ha det som förut
När de bara var jag och du, när de andra inte spelade någon roll
När du gjorde allt för mig, och jag allt för dig
När du höll om mig för jag grät och skakade så mycket att de gjorde ont i hela kroppen
När du bjöd mig på mat fast du egentligen inte hade råd
När du tvingade mig gå upp på morgonen fast jag skrek hur mkt jag hatade dig
Du gav mig en anledning att leva, du gav mig hopp om att jag kanske inte var död
Men nu och för varje dag som går saknar dig, jag saknar dig så mycket att de gör ont
Jag vill vara hos dig, men de känns som om jag inte får
Som om jag inte är lika välkommen längre
Jag vet hur mycket problem jag är, hela jag är ett problem
Men jag kämpar emot de varje dag, för dig.
För dig, för mamma, för Tess, för Mikael, för Alvin, för Hanna och för Indra.
De kanske inte bryr sig, kanske inte ser sig själv som förebilder.
Men för mig är ni allt.
Utan er hade jag aldrig stått här nu.



Peace out!

Världens bästa hund <3
Finns ingen som kan få mig att känns så lycka och döva min ensamhet som hon.
Det finns människor som kan vara nära, som kan vara på gränsen.
De kan ta bort ensamheten för stunden och gör mig lycklig.
Men ingen kan läka sår och värma mig som hon kan.
Visst hon är hund, men hon ger mig bättre drömmar.
Hon är inte min hund, och kommer aldrig bli.
Men hon är allt jag vill ha och behöver.

http://www.youtube.com/watch?v=FWks4xQCBmE


Jr Eric - Babylon spelar spel
Raggamuffin på svenska.

Jag vet att jag har svårt att visa de
Att jag har svårt att säga de
Men du betyder mycket för mig
Och när jag ser dig gå under
Känns de som kniv hugg i hjärtat
Jag har hatat dig, föraktat dig, inbillat mig att du har tagit jag allt jag älskat ifrån mig
Men när jag insåg vad du gjorde, så gjorde du allt annat än att ta ifrån mig de jag älskade
Du tog de, men du gjorde de bättre
Du tog de till en högre nivå och öppna saker jag aldrig sett
Jag kan inte hata dig, jag kan inte förakta dig, eller på något sätt tro att du ska ta något ifrån mig.
Du kan hata mig hur mycket du vill, men jag kan inte hata dig.
Visst jag är ung, visst att jag inte är världsvan.
Men de spelar ingen roll, jag bryr mig inte.
När jag hör vad folk säger, så bryr jag mig inte
För jag tycker om dig, du är en del av de jag faktikst vill leva för.
Folk kan öppna sina munnar, de kan skrika vad de vill
De vet inte hela sanningen ändå.
Du har gjort en man av en idiot.
Du har gjort världen en mindre skrämande plats att vistas i.
Människor kan få prata hur mkt de vill, säga vad de vill
Men när de pratar om dig, ska de inte säga de till mig
För jag kommer backa dig i varje grej
I varje ord.

Jag tror att du har allt du behöver för att vara lycklig, om han bara kunde inse de.
Och vara lycklig med dig.
Du vet vem du är, och du vet varför jag skriver så.

Vardagsångest.
Jag såg mig själv i spegle för att se om de verkligen var jag
Jag kan inte älska personen jag ser
Hon har skadat mig för mkt för att jag ska kunna se henne som värdig
Jag vet inte om jag vill se henne mer, men jag vet inte hur jag ska kunna ändra på henne.
Hon bara står där och tittar tillbaka på mig
Med en iskall blick som hon också hatar de hon ser
Allt självförakt jag någonsin känt kommer upp till ytan nu
Jag vet att de är ingen människa på jorden som behöver mig, lika mycket som jag behöver dem.
Jag vet att hur mycket jag en vill ta drogerna så kommer de inte göra så att jag mår bättre.
Jag vet för mycket för att göra saken bättre.
Jag är för trasig för att någonsin kunna bli hel.
Och varje del av mig skakar av rädsla.

Det var inte en fråga om jag skulle skära mig med kniven eller inte
Jag svor att den dagen jag sa till dig att du aldrig skulle få finnas i mitt liv
Att den dagen var den sista gången vi skulle se varandra i ögon, höra varandras röst
känna varandras armar om varandra.
Men när jag hörde din röst idag sprack allt, varför gör du så här emot mig?
Hur kan du tillåta dig själv att riva allt jag en gång byggt upp.
Jag uteslöt dig från mitt liv, för du hade allt jag hatade
Jag gick ifrån dig för du gjorde allt i din makt att kväva mig
Jag kanske låte svag, kanske låter klen
Men att gå ifrån dig, att släppa din blodiga hand
Just den handen du hade gett mig stryk, som du tyckte jag förtjänade
När jag släppte den, så var jag modigast på jorden enligt mig
Jag ser alltid tillbaka på den natten, när vi stod där
För de är en av de saker som gör att jag kämpar även om jag inte vill
Du förstörde mitt liv, men de är inte ditt fel
För jag lät dig göra de
Och för allt jag står fast vid, och för allt jag är tillåter jag dig aldrig komma nära mig igen
Jag kommer aldrig tillåta dig tro att du är någonting.
För du är så jävla fail.

Jag kan se marken under mig hur jag sakta faller ner emot den
Hur mitt huvud dunkas emot den hårda asfalten
Hur jag önskar att allt blod som fanns inom mig bara rann ut
Hur jag önskar att jag kunde se de röda blodet inom mig bilda floder ut från min kropp
Men allt som jag såg var dig, och jag hatar dig lika mycket nu som då.
Jag kan fortfarande se ditt hånflin, ditt lyckliga ansikte
Över att du lyckats.
Jag visste att ingen tablett kunde ta bort smärtan i mitt bröst
Men när du gav mig den så kunde jag inte säga nej
Jag visste att om jag inte tog den så skulle de bara göra ondare.
Jag kommer aldrig glömma tiderna med dig, kommer aldrig glömma hur du drog mig djupare ner.
Hur du njöt av att se mitt blod, se mig gråta och riva sönder mig.
Jag kommer aldrig glömma ditt ansikte sista gången jag såg dig.
Jag hatade dig för allt jag var värd, men på något sätt ville jag vara med dig.
För varje dag som går är jag glad att jag inte är med dig.
Du var den sista människan som fick krossa mina drömmar.
Den sista männsikan som skulle få hålla mig instängd
Och den sista människan som jag skulle älska och hata på samma gång.
Du är allt jag ville ha, men inget jag vill ha.
Du är en frihetsberövare, och jag kan banka huvudet i väggen
Gråta och dö för de du har gjort emot mig
Men jag kommer alltid vara den sista människan du kan förstöra.

Ibland önskar jag de vore enklare att andas
Att de vore enklare att le
Men när man inser att de inte är någon annans fel än sitt eget
Det är då allt faller
De bara faller
Slutar aldrig
De bara faller ner, flera tusen meter
Vill bara upp, men de tar emot
Jag vet att de är mitt eget fel, jag satte mig i skiten själv
Jag ser hur tårar rinner längs ner min kind
Hur fan kunde jag låta de gå så här långt?
Hur kunde jag såra så många människor för att sedan krossa mig själv?
Jag vet att de är mitt eget fel, och om de gör mig till en självupptagen person
Ber jag om ursäkt.
Men när jag ser min familj och vänner stå och tvivla på om jag går att lita på
Eller om jag är på väg ner.
Jag kan inte leva med skräcken om att jag en dag måste inse att den ensamheten jag bär på kommer brytas.
Att den instängda och rädda person jag är kommer att tas ifrån mig.
De enda jag lever på är ensamheten, rädslan och isoleringen.
Jag vill bara vakna upp.

Jag ser döden i mina egna ögon. Jag ser skuggan av mitt förflutna . Och det jagar mig som vargar. Jag är inte gjord av sten, men jag önskar det. Jag önskar jag kunde spricka som löv på hösten, när våren kommer. Jag önskar jag kunde blomma upp som träden på sommaren. Men utan att falla ner, varje ned slag ger mig en käftsmäll så jag ramlar omkull. Men vad gör jag åt det? Jag ger upp nu. Jag orkar inte känna självömkan längre. Jag har insett att jag inte orkar med mig själv längre. Så jag delar mig i två, som jag gjorde förut. Jag ska bli sten. Jag ska bli träden på vintern. Jag ska bli ensam om natten och gråta för ensamheten tränger sig på. Och dagen efter ska jag skratta den i ansiktet för att senare samma natt börja om. Och varje dag är en annan dag före. Och jag ska sakna dig varje dag men jag ska aldrig visa det. Jag ska drömma om dig men aldrig önska dig lycka. Och om ett tag kommer jag fortfarande tro att jag hatar dig mera än någon annan. Men den dagen är långt borta. Kommer du fram till mig ska jag avisa dig lika snabbt som du kom in i mitt liv. Du kommer aldrig att beröva mig på min lycka igen. Du kommer aldrig att trycka ner mig som du en gång gjorde. Du kommer aldrig få se mig gråta för vad jag har förlorat men aldrig vunnit. Den dagen är förbi. Och nu är jag som bortblåst. Och den enda person som visat att jag går att älska kommer att förvandla mig från sten till allt jag inte vill vara. Men det är hon värd. Jag ska aldrig se mig själv berövas på min frihet. Min frihet att aldrig älska någon eller bli älskad. Aldrig igen. Det är aldrig värt det och kommer aldrig vara. Fyllan är min bästa vän och cigaretterna är mitt hopp om morgonen dagen. Det är ljuset framför mig som får mig att le fast jag inte vill. Du kan aldrig tvinga mig, du kan aldrig få mig att le igen om jag inte vill. Jag kan hata dig för all framtiden men det spelar ingen roll för du kommer aldrig få reda på det. För ju mera jag ramlar ihop ju mera kommer du att skratta åt mig. Vissa kallar det självömkan men jag kallar det svaghet. Svagheten som drogerna i mitt blod, som alkoholen i min kropp och som cigaretten i min mun. Det är svaghet. Det är beviset på att jag inte orkar mera. På att en dag kommer jag stirra in i döden och se mig själv. Den dagen då det svarta kommer glänsa i mina ögon. Men den dagen är inte nu men den kommer. Det leendet jag hade hoppats på kanske inte kommer vara med då, men det kommer vara med på vägen dit.

Jag lägger mig ner för jag orkar inte höra hur de skriker
Jag lägger mig ner för att få vila ut
Och för varje gång jag andas tror jag de är sista gången
Jag orkar leva men jag orkar inte andas, inte höra, inte göra, inte se, inte vara här
Jag önska jag kunde säga att de är fas jag går igenom
Jag önskar jag kunde säga att de tar slut
Att de är upp jag är på väg
Och inte ner
Jag önska någon kunde hålla om mig och säga att de är sista gången
Att de inte är mitt fel, iaf inte alltid.
Har nog aldrig känt mig så här värdelös som nu.

Jag super skallen av mig för att slippa problem, men de skapar bara nya.
Jag håller mig nykter för att slippa problem, men de skapar bara nya.
Jag tar droger för att slippa problem, men de skapar bara nya.
Jag struntar i regler och lagar för att få leva.
Låter drömmar slå ut mig
Dansar på linor så smala att de gör ont i fötterna
Jag hoppas på ett lyckligt slut
Drömmer vidare om världens ljusa stunder
Jag ler med kunskap om inget
Känner mig värdelös för att jag är jag
Detta är inte min dröm
Regnbågen är svart och kaninerna blåa
Och jag hoppades på för mycket
Kanske är de slutet jag ser där framme
Kanske är de du som står där
Jag vet inte
Rosorna du gav mig bildar ärr i handflatorna
Jag kan inte släppa taget om dem
Inte än
Det får rinna hur mycket blod som helst
Hur många tårar som de vill
För de nya såren kan inte läka de gamla
Det jag en gång älskade, hatar jag nu
De jag en gång hatade, de älskar jag nu.
Jag är inte på väg under, jag är under.
Men jag är på väg upp.
Och jag hoppas du njuter av att drömmar går i kras

Jag hör hur de skriker, hur de kallar på mig
Hur de vill ha mig, äta mig, andas mig, ta sönder mig.
Vardagsångest.
De jagar min skugga, min själ för att bryta ner mig.
Och de vet hur de ska göra
Dem har lärt sig hur de ska bryta ner mig
Men när jag ser dig framför mig, känner jag en lättnad
För när jag ser hur du ler så vill ja ha mer
Du finns i mina tankar och i bönerna jag ber
Jag vet hur du skrattar och jag älskar du hur de låter
Låt lyckan komma åter
Bara ta min hand så ska vi finna all lycka vi söker
Jag vet att de är omöjligt, att du är borta.
Men om så bara för en dag, vill jag ha dig här igen
Jag klarar inte de längre, den ensamheten du lämnade kvar hos mig
Du sa att du alltid skulle finnas här, vid min sida.
Det är egoistiskt, men just nu hatar jag dig.
Du lämnade mig kvar, även om du visste att jag aldrig skulle klara de utan dig
Jag känner mig så jäkla värdelös, jag drömmde i natt att någon höll om
Att någon låg vid min sida, jag vet att de inte var du
Men de spelade ingen roll, de var så bra
Jag visste att du såg mig, studerade mig
Men de kände så bra
En frihet jag glömt bort
Jag vet att i hans ögon är jag inget, de vara bara för en natt
Men för mig var det en räddning från verkligheten
Om så bara för en natt.

Dessa tårar torkar inte själva längre.
Jag vill ha dig här på riktigt i natt
Vill känna din värme, om så bara för några sekunder.
Om så bara att du säger hej.
Jag vill bara säga att jag kanske inte klarar av att bekäma dessa demoner
Att jag kanske inte vill de
Jag vet inte.
Kanske är de en lögn alltihopa.
Ångesten, smärtan och sömnlösheten?
De kanske bara är ett hopp om att de hela ska ta slut?
Jag finner ingen riktigt anledning till min ensamhet.
Faller du, så ser jag till att du inte hinner nå marken.
Glöm aldrig de.

Känns som om jag faller flera tusen meter
Jag bara faller ner
Så jävla trött vill inte falla mer
Vill bara bort från mig jävla tankar
Så jävla trött på hjärtat som bankar
Vill bara lägga mig ner vakna i en annan tid
En annan tid där mina tankar inte är på glid
Behöver ditt stöd
Jag behöver ditt skratt
För när vi är isär faller jag ner platt
Vill inte resa mig igen om din hand inte finns där
Känner mig svag och inte benen inte bär
Men jag ska försöka igen
För jag har inte gett upp än
Jag ska ta mig i kragen
Jag gör de för min vän
Om du lovar att du hjälper mig sen
Känner jag faller
Jag faller ner igen
Känner jag faller
Jag bara faller
Jag faller bort från min vän
Jag tappar greppet om omgivningen
Du ser att jag faller
Jag bara faller om och om igen
För mycket tankar som snurrar
Och ingenting som riktigt fastnar
Och ingenting blir gjort
Jag bara faller flera tusen meter
Och man vill bara upp, upp igen
Jag säger tankar som kommer och tankar som går
Vissa tankar finns där som stora sår
Vissa tankar de sticker visa tankar består
Vissa tankar får mig att fälla en tår
Vissa tankar kommer efter alla dessa år
Ingenting jag förstår
Men jag vill vidare nu
Vill inte vara kvar här
Vill bara vidare nu
Vill vidare nu så långt benen mig bär
Vill bara bort härifrån till en annan planet
Vill bara bort härifrån till en bättre verklighet
Vill bara bort
Jag faller
Du ser jag faller igen
Jag bara faller
Jag bara faller om och om igen
Jag faller bort från min vän
Jag faller
Tappar greppet om omgivningen
Jag faller
Jag bara faller om och om igen
Vill inte falla mer nu
Vill inte gråta så de ser nu
Pallar inget mer nu
Men utan dig mitt hjärta
Hade jag aldrig rest mig igen
Nej utan dig mitt hjärta hade jag aldrig rest mig igen
Du är min allra bästa vän.

Jag drömmer om skyhöga byggnader där jag kan hoppa ifrån taket
Och aldrig landa.
Drömmer om en chans att andas.
Men de går inte.
Ilskan jag bär på försvinner inte.
Jag bankar händerna i väggen, blodet börjar äntligen att rinna.
Jag biter tag i armen för att inte skrika för mycket.
Jag kan inte leva med en ilska som äter upp varje del av mig längre.
Jag är så tröt på folk som ska bestämma över mitt liv.
Som säger att jag inte får, att jag egentligen inte vill, att de inte är bra för mig.
De finns ingen som vet vad jag vill.
Jag vill flyga över regnbåge så hög.
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.
Snälla, håll om mig bara för i natt.
Snälla, bara för en stund.
Bara så jag kan höra någon annan andas än jag själv.
Jag är så rädd nu förtiden, att varje steg jag tar känns osäkert.
Jag ville bara att någon skulle se mig, älska mig.
Kanske håll om mig, och säga att allt kommer bli bra.
Allt jag ville var att få lite kärlek.
Men nu tror jag de är försent,
Att jag dog för länge sedan

Jag vet att jag inte borde låta de bestämma över mig
Men nu orkar jag inte höra mera.

Still hating.

jag vill ha Sophie, <3
jag har ont i huvudet
jag fick träffa max boy idag
jag är inte i skolan i morgon.
bajs.

DAY N NITE

Men jag typ gillar Sophie.
Och jag gillar att hon har stora bröst så jag kan hänga och sova på henne.
Det är fett värt!
Och bara för hon är snygg och bäst!
Fett värd dag med henne
<3

Jag lever i en värld gjord av idioter för idioter.

Ni kan inte lära mig något, se på de duktiga proffsen och se på mig?
Uppspikad på korset.
Jag har sagt vad jag kan men ändå får jag käftsmällar.
Ni kan inte lära mig något för de enda jag kan är hur man ljuger, stjäl och hatar.
Jag lärde mig hur man älskade, hur man log och hur man tog emot.
Men jag lärde mig lika snabbt hur man hatar, föraktar och skiter i.
Jag lärde mig att strunta i viktiga saker, att ljuga för att rädda sitt eget skin.
När allt drogs undan under mina fötter hade jag inte stabilt att stå på.
Jag visste inte hur jag skulle leva längre.
De hade tagit allt jag älskade ifrån mig.
Jag började hata dem jag egentligen skulle älska.
Jag förstod aldrig att de jag skulle hata var dem som lärde mig att hata
Och att jag skulle älska dem som tog mig ifrån de.
Jag kan inte älska, jag byter bara partner för att fördriva tiden.
För att kunna andas utan krav.
Jag kan inte älska någon mer än en timma.
Jag kan inte stanna med en person mer än en minut.
Men jag kan hata hela livet.
De bästa jag lärde mig var att människor alltid sviker dig, varken sig du ger dem guld eller silver. Människor är alltid en slug fiende till livet.
Och demonerna är ett nytt sätt för människan att bryta ihop.
Jag låter dem göra de.
Jag ser snarran, jag tror de dags.

Underligt.

Kan du se hur tårarna rinner ner från mina kinder?
Det är för att visa hur stolt jag är över dig.
För att visa, att trots alla odds, trots alla som snackar så klarade du dig hit.
Jag kanske tvivlade på dig många gånger, men jag var rädd.
Jag visste hur du ha varit, men att se dig nu går inte att beskriva.
Du ger mig gåshud, för jag är så stolt.
Visst du har ett jätte arbete framför dig, men du ska veta att ingen kan vara så stolt över dig som jag är nu.
Jag kanske inte är den bästa lilla systern som finns, kanske inte alltid ställer upp och jag vet att jag har sårat dig många gånger. Och du har sårat mig många gånger med.
Men just för den här stunden glömmer vi de, vi skiter i de nu.
För när jag ser dig hålla i ditt barn, när jag ser hur du ler.
Hur du växer, så kan jag bara säga att jag älskar dig.
Och du är värd de.
De är ni båda två, jag har haft mina perioder där jag hatat och skällt. Och bete mig som ett as. Men jag ber om ursäkt för allt, för nu är ni anledning att jag kämpar.


Snart ska jag bege mig ut och upp till sjukhuset för att träffa Alvin.
Sen ska jag till Sophie, kommer ju typ bli en galen helg eller något!


Puss på all U haters out there!

Nu är jag faster! Helt galet, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Massa mys ju <3

Grattis till Hanna och Micke! :)

Mother Lover!

http://www.youtube.com/watch?v=8s6Ll_ajc2A&feature=related


En låt som får smilebanden att dras lite väl högt upp!

En helt okey dag, eller ja den var bra!
Bra lektioner, bra människor!
Lite segt efter skolan men efter en Power King var jag på de igen.

• Städat
• Pluggat
• Packat
• Lyssnat på sjukt bra musik
• Rensat massa papper
• Kollat upp alla tider, till alla tusen möten.
• Badat

Nu är jag äntligen klar, nu blir de mera plugg, mera packning.
Och sist men inte minst så åker jag till skolan i morgon, sen efter skolan blir de massa Sophie.
Blir nog en och annan redbull, och en helt knas kväll.
Om jag känner oss rätt hade de redan spårat ut.
Haha, Sophie är bra.
Så puss på henne! :)

En inre kamp som inte går att vinna.

Jag har aldrig känt mig så övergiven som nu.
Jag har inget att fylla mitt tomrum med.
De finns inget som kan ta bort min känsla av iskall död på insidan.
De känns som om jag ständigt motarbetar mig själv
De var alldeles för länge sedan jag kände mig riktigt älskad av någon
Som om någon verkligen behövde mig i livet
Kanske är de jag som stänger ut folk?
Kanske är de folk som stänger ute mig?
Jag har så svårt att känna tillhörighet, jag går alltid med en känsla av att jag inte tillhör någon.
Jag är så rädd att jag är ensam, varje gång jag kollar runt så är jag ensam.
Ensam i en värld jag hatar.
Den eviga känslan av att jag aldrig kommer duga, aldrig någonsin, den känslan äter upp mig inifrån.
Den tar varje del av mig.
Och ju mer jag kämpar emot den, ju mer tappar jag mig själv.
Jag har försökt att vara alla till lags, jag har försökt att göra tvärtom.
Men inget funkar, jag känner mig lika hatade ändå.
Jag känner mig sämre än alla andra.
Underlägsen.
Jag är inte smart, jag kan inget om viktiga saker.
Jag är inte duktigt i skolan.
Jag är absolut inte allmänbildad.
Jag känner hur skolan glider ur mina händer ännu en gång.
Den känsla av värdelöshet funkar inte.
Jag lär mig saker, men jag förstår de inte.
Fan, jag orkar inte fucka upp allt igen.
Men jag är så jävla nära på de.
Bara släppa allt.
För någonstans vet jag att jag inte klarar av de.
Jag sitter på lektioner, men är lika förvirrad när jag går ut som när jag gick in.
Va fan, jag flippar ut på mig själv.


Jag slår händerna i väggen
Och kollar hur blodet rinner ner
Jag river sår i mina ben
Och kollar hur blodet rinner ner
Jag gråter nya tårara varje kväll
Allt de här för att jag känner mig så äcklig?
Allt de här för att jag börjar hata mig själv?
Demonerna fäster snarran, de tycker de är dags snart.
Att de är dags att hoppa ner.


Pappa, jag saknar dig.
Jag vill vara med dig, snälla krama mig.
Håll mig som förr.
Säg att du älskar mig, som förr.
Snälla, jag behöver dig.
Jag älskar dig, och någonstans hoppas jag att du älskar mig med.


Min älskade bror, jag vet att det är svårt.
De var aldrig min mening att såra dig.
Det var aldrig min mening att de skulle bli så här.
Men jag tror på dig,
Och jag vet att om du vill kommer detta bli bra.
Jag vet hur mkt jag har förstört, men jag vet också att du har de bra där du är
Så snälla håll hårt i de!
Du har allt du behöver, du behöver bara se dig omkring
Och inse, att du har de bra.
Jag älskar dig.



Varje dag de är knas, det är för mycket jävla kaos.

Så jag frågar vad som är på gång?

Idag står allt stilla, tankarna borde röra sig framåt.
Men inte en sekund går utan att dem står helt stilla.
Finns jag kvar?
Jag finns, min kropp är här.
Men är jag det?
Jag förväntade mig så mycket, så många ord.
Men inget av det kom faktiskt ut.
Vad gör jag egentligen?
Är jag så instängd på mig själv att jag inte orkar mera?
Ju mera tid jag får för mig själv
Ju mera saker jag måste göra själv
Ju mera inser jag att jag inte orkar mera.
Huvudet dunkar, jag antar att dem tankar jag innan tyckte var bra är bara skit nu.
Jag tappar allt, allt försvinner under mina fötter.
Ensamheten?
Den är nog mitt största bekymmer just nu.
För den rent ut sagt enorm..
Den ensamma känslan drar över mig mera och mera.
Känner mig som om jag inte riktigt finns.
På något sätt känner mig usel, och riktigt tom på energi.
Jag orkar inte bara inte på morgonen.
Det tar emot riktigt faktiskt.
För att jag vet att en gång i tiden var jag faktiskt stark, mera än jag trodde faktiskt.
Varför ska det spåra utför nu?
Vad hände med mig?
Vart tog jag vägen?
Jag trodde jag var här, men det är jag inte längre.
Jag orkar verkligen inte en dag till.
Jag tror jag ger upp
Men jag antar att jag gjorde det för länge sedan.
Jag bara insåg det nu…….

Jag har aldrig varit trogen någon babylon stad.

Vilken söndag!
Igår när jag skulle göra ett desperat försök till att sova, var de enda som gick i mitt huvud att jag skulle slippa vakna idag. Att jag bara skulle få slippa en dag iaf!
Men när jag väl somnade och vaknade upp idag, så slog jag huvudet i väggen.
Jag bara slog och slog, jag tänkte om jag slår de riktigt hårt kanske jag somnar om. Men de funkade inte. Så jag gav upp. Jag reste mig från sängen och gick upp till duschen och som jag satt där med rakbladet i handen tänkte jag att de inte var värt de. Jag slängde rakbladet i golvet och tog en lång dusch ist. Jag la mig ner i sängen och försökte le, jag ansträngde mig verkligen och de gick. Jag började skratta, de gick inte att sluta. De gjorde ont i magen tillslut. Jag var så glad, jag var glad för inget. De var helt underbart!


Jag drog mig upp från sängen och gick bort till affären, tryckte i mig en power king. Och sen var de försent, min rum vändes upp och ner. Varje vrå städades. Varje läxa jag någonsin haft blev gjord. Och nu så här efteråt ligger jag här i min säng igen och ler.
Jag ger fan mig själv en klapp på axlen idag!

Puss!

De spelar spel.

För mycket ensamhet.

Massa svar men inga frågor.

Vad är de som händer? Min magen vrider sig in och ut.
Jag känner mig svimfärdig.
Jag orkar inte.
Jag önska jag kunde visa dig hur jag går under.
Men du skulle aldrig bry dig.
Du skulle aldrig se mig.
Jag känner mig så jäkla kass och värdelös.
Som om jag aldrig kommer bli något, eller någons.
Jag har ångest för inget, den kryper på mig som om jag måste ha ångest.
Demonerna bryr sig inte längre.
De vill bara bryta ner mig, de bryr sig inte om mig.
Fast de har de aldrig gjort.
Men nu biter dem och gnager inom mig.
De vill åt varje del av mig.
Jag bankar händerna i väggen, blodet bara forsar ner.
Vill fästa snarran och hoppa ner.
Demonerna har jagat mig en ganska lång tid nu.


En mycket bra dag med en underbar Sophie iaf.
Jag är så glad jag träffade dig.
Du rockar, bruden!

<3

Massa mys med Obie, och jag bara gillar de!
Puss på han! :)

Det här kommer aldrig funka!

Jag är så arg, jag känner hur ilskan bubblar inom mig. Den vill ut. Den måste ut! Men du hör mig inte, du vill inte höra mig. Du skriker för de är de enda sättet du kan lösa problem. Inte fan är de mitt fel att de blev så här. Vill du att jag ska gå? Jag då går jag nu! Kan du leva med det då? Kan du leva med att det är du som krossar mina drömmar? Att de är du som förstör mig? Fan! Jag är så jävla trött på att du har rätten att bete dig som du vill, men när jag gör något så rasar hela världen.

" Jag krossar speglar med mina bara händer.
Jag river upp gammla sår.
I hopp om att slippa vakna.
Om att en dag får vara den jag väntat på.
Att en dag få vara någons.
Att få tillhöra någon.
Någon annan än mig själv
Att få bli älskad."



Dagen började hur bra som heslt. Vilken toppen dag!
Men som jag sitter här nu, tror jag att jag inte vill vakna upp i morgon.
Att ett brev kan skada en på två sekunder. De hade jag aldrig trott.

Fuck it!

Det är dagar som de här, de är tur man humorna kvar.

Dagarna går rätt fort nu. Jag trodde aldrig jag skulle stå här och säga att jag faktiskt tror att jag kommer klara detta! Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt, visst de är bara en månad i skolan. Men hade detta varit på PS i Varberg, hade de gått en vecka sen hade jag inte brytt mig mera om de. Jag står här idag en månad senare och faktiskt, trots att jag inte trodde på mig själv så är jag i skolan. Visst de är jätte svårt att gå upp på morgonen för att åka till skolan, de tar emot men jag vet att det är värt det. Jag sabbade de första gången då är de inte värt att göra den en gång till. Nu börjar motivationen komma tillbaka, när de gäller skolgången. Jag kanske inte kommer klara de utmärkt men jag kan i alla fall stå som segrare i slutet för jag försökte i alla fall. Jag gjorde mitt bästa för mig själv. Jag kanske tappar mycket på vägen. Men jag har i alla fall börjat en resa emot mig själv. Mot att hitta den jag faktiskt är. Mig själv!


Denna veckan har gått fort och jag vet inte riktigt vad som har hänt. Jag har inte hunnit tänka på mitt eget beronde. På hur jag själv mår. Jag vet att suget finns där men jag trycker inte ut det längre. Jag trycker inte ut de till toppen. Jag låter de ligga där nere och puttra. Jag vet att "hon" är arg på mig. Att hon "hon" vill kommer upp till yta , att hon vill styra mitt liv. 'Hon" kämpar hela tiden. Men jag låter inte henne komma upp. Inte idag i alla fall. Hon försöker smyga upp på mig och riva upp i själen för att vinna. Men de går inte. Jag läker fortare än hon. Hon är trasig, jag är hel. Jag har mer än hon, för hon är bara ett på hit. Hon finns inte, Jag finns! Hon kan tala om för mig att de är jag som inte finns utan de är hon. Men jag vet att de är jag, för de har alltid varit jag. Hon kom efter.
De värsta jag vet är när hon samarbetar med demonerna. När de samarbetar för att vinna över mig. De är då de är som värst. De är då bryter ner mig totalt för att skadligöra allt jag har att kämpa för. De säger åt mig saker jag inte vill veta, de drar upp minnen som gör min ångest så stor att jag inte kan hanter den. De gör vad som helst för att jag ska bryta ihop. För att jag ska ge upp. De gånger jag ber om nåd och ber dem sluta. Skrattar de högre än vanligt och ber mig skada mig själv för att de är de enda skälet att de slutar. De vägrar ge upp. Och många dagar gör jag de med. De har makten för de mesta, för de vet hur man trycker ner folk, hur man dödar själar. Ibland vill jag göra allt för att de ska försvinna. De finns inga knep, bara man håller ut. Håller ut genom de tider de plågar en. För en vacker dag kommer man stå ensam kvar.

Nu ska jag ändra på mig.

Hur svårt är de? Jag lever ju!

Idag är en dag då jag har noll motivation. Jag som hade allt igår, allt jag någonsin kunde önska mig. Jag hade lycka och motivation. Men idag är den som bortblåst. Nu känns de som om de inte finns en chans i världen att jag klarar detta. De är bara nya besattheter som byggs upp. Madrömmarna blir bara värre och värre. Jag har ont i huvudet efter alla gånger jag slått de i väggen i natt. Vad händer med mig? Varför kan jag inte reda ut alla tankar och demoner som rör sig där uppe? Madrömmen om mitt liv har bara börjat, jag ser hur jag långsamt går under. Hur jag ser att alla skapar hat emot mig. Jag börjar leva genom drömmen.

I natt var en sån dröm, då jag inte visste om jag levede längre, en sån dröm jag inte kan släppa. Hur den kryper inom mig och vill ut. Jag vaknade i natt av att jag grät. Jag är så jävla rädd att jag ska såra någon. Jag tänker på min bror, Hanna och bebis. Jag är så rädd att jag kommer såra dem. Jag är drömmer om hur jag förstör deras liv, hur jag sårar varje del av dem. Jag gör mig själv till offer. De vet jag. Men när jag vaknar natt efter natt av att jag förstör allt för alla. Så börjar jag bli riktigt rädd. Jag slog mitt huvud i väggen i natt för att försöka få lite mening i de hela, och ju ondare de gör ju mer skratt demonerna. Jag vet att de vill ha mig, de vill att jag kommer. Helst nu! Jag börjar få svårt att se skilland på bra och dåligt. Jag försöker andas, ta dag för dag. Men när jag ser vad jag har gjort, hur elak jag varit så vet jag faktikst inte längre om jag klarar detta. Drömmen om ett lyckligt liv är för långt bort. De känns så menningslöst just nu. Trettio dagar va fan är de? Va fan är de att vara glad över? De är ingenting!

När de snurra i huvudet som mest, så hör jag hur de säger till mig att jag inte är värd de. Jag är inte värd något. Jag är absoult inte älskvärd. Jag kan inte hjälpa någon annan, jag kan inte ens sova om natten längre. Vad är de som händer? Min kropp säger ja men mina tankar säger nej.
Jag är så nära undergång nu att de gör mig livrädd. Vart är glöden? Vart är tanken om att kämpa? De är som bort blåsta. Bara efter en natt.

Jag är rädd att jag kommer fucka upp detta.
Förlåt.

Du förstör mig.

" De va en fråga om jag skulle skära mig, slinter med kniven."

Vem är du att döma mig? Vem är du att säga att jag är värdelös? Du kan inte lära mig nåt. Du är aktiv, jag är de inte. Jag vägrar vara där igen. Du kan försöka, du kan psyka mig hur mycket du vill. Bara kom igen jag står här! Vad väntar du på? Jag vet att du njuter av att trycka upp hasch i ansiktet på mig! Bara gör de! Jag är starkare än så, jag är bättre än så! Jag kanske är slav inför mitt beronde, men jag tänker inte ge mig för det! Vem är hon att bestämma över mig? Jag måste visa hur svag jag faktiskt är, för de är ett heltids jobb att kämpa emot dessa demoner.
Men jag ska vinna!



En stor kram till Irre, jag vet att det är svårt. Jag vet hur ont de gör. Hur de trycker och hur man hatar de! Men jag vet också att om du vill så klarar du allt, de finns ingen i denna världen som kan stoppa dig. Personer kommer alltid försöka trycka ner dig, men vet du vad? De är bara avundsjuka på att du faktiskt kan. För att just du kan!

förlåt.

Ensamheten är alltid värst.
Jag klarar inte den.
Jag känner mig som världens äckligaste människa.
Och det tar på mig.

Det är på grund av dig.

Idag är en bra dag. Inga större hinder eller ingen större framgång. de bara rullar på. Jag vet varken in eller ut, eller ut eller in. Den är ett virrvar av tankar men jag orkar inte tänka dem. Så jag är helt enklet glad idag. Det känns faktikst bra.

Just nu bor vi mit i en flytt. De är saker överallt och jag vill bara att det ska bli fredag. För då vet jag att allt kommer bli lite bättre. Om så bara för en stund.

Det svåraste att över vinna nu är dig. Du ska bort. Långt bort från mina tankar och långt bort från mig. Jag älskar dig.
Men det är inte värt de.

Du är min största besatthet.

Jag älskar att hata dig, samtidigt som jag hatar att älska dig.


Du får mig att ramla på saker som inte finns, du kan trycka på knappar som inte finns.
Du får mig att hata mig själv. Du bryter ner mig för att sparka på mig. Men jag reser mig alltid upp och tar emot nya slag. Det känns som om magen vrids ut och in varje gång du säger mitt namn. Men efter varje gång så rör du vid mig som ingen annan, du kysser mig och säger förlåt. Du förstör mig. Dina ord säger att allt jag gör är fel, att varje steg jag tar är fel. Att hur jag ser ut är helt fel, men ändå rör du vid mig och håller mig kvar nära dig. Du bryter ner mig totalt. Vad du en säger så kommer jag alltid tillbaka. Ingen människa i mitt liv kan få mig att hata mig själv så mycket som du får.Vad du än gör är du allt jag vill ha, vad du än säger så älskar jag dig. Hur du än beter dig kommer jag aldrig lämna dig. Du har blivit min besatthet. Du är anledning jag inte kämpar längre. Du är anledning jag inte bryr mig om min sjukdom längre. För du bryr dig inte om den, du vet att jag har den lika väl som att du har den. Men i dina ögon är vi friska ihop, hur sinnesjukt är inte de? Du är lika sjuk som jag, du är lika svag som jag inför drogen. Men du bryr dig inte, du säger att vi kan bli friska ihop. Att vi redan är de. Bara vi är med varandra. Jag vet att jag aldrig kommer bli frisk med dig, jag kommer aldrig vilja vara utan drogen när jag är med dig. Men jag kommer alltid tillbaka till dig, du är min största finende. Och jag låter dig vara de. Jag borde slutat när jag fortfarande kunde. De är som om allt börjar om igen, jag ljuger för dig, jag gör allt för dig. Och de ända jag gör för mig själv, är att hata varje del av mig.
Det kanske är lätt att säga till mig att de är skadligt, att jag måste sluta. Men ingen kan få mig att lämna dig, inte ens jag själv. Jag är en vandrade olycka. Jag tar sakta livet av mig själv. Och jag vet det. Jag kan inte andas samma luft längre. Den friheten jag en gång kände, den friheten av att drogerna var något jag inte ville ha, när jag hade slutat. När jag såg hur glad min familj var, när jag såg hur dem log. Hur lyckliga de var att jag hade förståt hur dum jag varit. Men nu är det de ända jag tänker på, hur jag ska få den och hur de kommer kännas. För utan den kommer jag inte kunna leva den dag till. Hade jag aldrig tagit i din hand den kvällen, hade jag aldrig varit här nu. Det är mitt eget fel.


Jag vill, men jag kan inte.
Förlåt.

Jag lovade ju.

Jag lovade att inte låta dig komma så nära.
Jag lovade att inte låta dig hitta de knapparna som du kan trycka på.

Men jag lät dig komma för nära mig, jag lät dig komma in.
Jag släppte min mur för dig, för du bad om de.
Nu vill jag bara bygga upp den och stänga igen den.
Men du slutar inte, du ger inte upp.
Fast jag vet så väl hur detta kommer sluta.
Jag saknar dig!



----------------------------------------------------

Jag är inte en dålig människa som försöker bli bra.
Utan jag är en sjuk människa som försöker bli frisk!

Vad säger ditt svarta hjärta dig?

Vilken dag! Den har gått undan som bara den! Är fortfarande pigg trots att jag gick upp halv sju. Det är ett mirakel! Alla andra dagarna har jag nästan dött när jag kommit hem från skolan.

Vad ska man säga egentligen? Det känns som om tiden står helt still.
Vad händer med min kropp och min själ? De samarbetar inte längre. Jag känner mig som is. Jag känner mig helt kall och tom. Fast någonstans där inne hör jag en röst som säger till mig att de är okey om jag är glad, de är okey om jag är lycklig. Det är helt okey om jag vill le, och om jag vill mena de så får jag de. Men, de är något som är iväg. En starkare vilja, som gör allt för att dra ner mig i skiten, som gör allt för att jag ska må så dåligt som möjligt. Den vill helst att jag stänger ute allt. På något sätt vill jag låta den göra de, låta den stänga inne mig. Låta den ta över hela mig och sluta känna. Men för en gångs skull i mitt liv, för en gång skull tänker jag kämpa. Kämpa för mig själv och för min familj. För de jag fortfarande tror på. För de jag faktikst kan.
Och hur mycket folk en vill prata om mig eller trashtalkin me, så står jag kvar. Säg vad du vill, de läker ändå! De du inte vet något om ska du inte öppna käften om. Och om du nu tror dig veta något om de, så kanske du gör de. de vet inte jag. Men så länge du prata om mig så vet du inte ett piss. Så ge fan i mig typ?'


Jag är laddad som fan! :)

Osmarta människor och en känsla av ensamhet.

Ännu en dag i skolan. Jag har inte gått i skolan på typ sju månader om inte mer. Jag fattar inte hur jag ska klara detta bara tanken på att plugga får min hjärna att hitta på nya sätt att fly. Men denna gången ska jag inte fly, denna gången ska jag kämpa. Om jag så ska kämpa till jag ligger ner på marken och gråter av smärta.

Idag var det en person som sa till mig, och jag citerar.

- Allt detta som händer dig just nu, är helt ditt eget fel. Ingen annans, du satte dig i sitsen från början och de är ingen annan som har satt dig i den sitsen. Du får helt enkelt skylla dig själv att du tog den första drogen. Och du har inget att beklaga dig för, mår du skit ska du ta mig fan gör de. Utan att beklaga dig. Hoppas du trivs!

När den här personen sa de här, så var de som om hela jag försvann. Jag bara stod där och kollade på personen som sa detta. Jag visste inte vad jag skulle svara eller vad jag skulle göra.
Jag trodde jag skulle svimma, de kom som en blixt från bar himmel. Visst är de mitt eget fel, de säger jag inte heller, jag skyller inte på någon annan. Och jag söker inte folk att beklaga mig hos, men! Jag känner ändå att vet man inte hur de känns att ta sig ur ett missbruk så ska man inte yttra sig om de heller. Den här personen vet knappt vad droger är, och absoult inte vad de gör med en. Jag stod alltså där med en person som inte tänkte lyssna på vad jag hade och säga tillbaka eller hur jag hade tänkt försvara mig ( om jag nu ens tänkte göra de.). Så allt jag sa var : fine, men kom inte till mig om du har några problem. För du har inget att beklaga dig över heller!
Och den här personen bara kollar på mig, och svara surt - men den va ju inte så jag menade . jag menade ju mera att du har valt sitsen du sitter i själv.

Jag kom på att visst har jag valt att börjar knarka, men inte trodde jag att de skulle bli så här?
Hur många som tar sin första drog tänker- hmm, idag ska jag nog bli beronde av knark!


Idag har jag iaf 22 dagar ren!
PEACE!

Demoner och annan skit.

Jag är så trött på att ni pratar över huvudet på mig. Att ni ständigt kommenterar allt jag gör, att ni inte säger de till mig. Jag vet att de är svårt, men ni kan inte reda ut mina problem, ni kan inte ändra historian. De som har hänt, har hänt. Vi måste se framåt. Och om ni verkligen vill att jag klarar de, behöver jag er. Och jag behöver inte att ni pratar över huvudet på mig, de hjälper inte mig.

Idag är en sån dag där demonerna i mitt huvud är så många att jag kan inte reda ut dem. De rör sig där uppe, som ett virvar. Jag får knappt en tanke att gå till handling. Jag försöker trycka bort dem, men de är för många för mig. De får mig att sakta gå ner mig. De vill ta över mig de vet jag. Men just nu tror jag att de kommer vinna. Jag vet att de vill få mig att göra saker jag inte borde, och just idag är jag rädd att jag låter dem göra de. Att jag låter dem ta över spelet, de vill vinna och jag är beredd att förlora. Jag står på stratlinjen och dem på mållinjen. Jag orkar inte mera.
Jag vill inte tycka synd om mig själv, jag försöker att inte göra de. Jag satte mig i sitsen själv. Men just nu önska jag att jag strök med.


Idag funkar inget.

En bra dag!

Den sämsta dagen i tillfrisknandet är bättre än den bästa dagen i missbruket.

Jag slutar tycka synd om mig själv.

I början när jag slutade mitt missbruk tyckte jag så jävla synd om mig själv. Alla andra hade förstört mitt perfekta liv. De var deras fel att jag mådde skit, de var alla andras fel att jag inte kunde hantera saker. Men som jag sitter här nu, så ger jag fan i att tycka synd om mig själv. För just nu slår jag bara mig själv med piskan. Jag hatar mig själv, jag föraktar varje del av mig själv. De är som om jag piskar mig själv med läder skärp. De är fan inte synd om mig. De kommer de aldrig vara. Jag är en människa men jag känner mig som ett ufo. Jag vill kapitulera. Jag vill inte gå igenom detta, jag vill inte resa på denna vägen längre. Jag kan inte leva med att hata mig själv. De går inte. Säg vad du vill, de läker inte. Jag önska jag kunde sluta trycka ner mig själv, vara så negativ. Men varje gång jag försöker hittar jag något fel.

Nu är de 11 dagar ren, från allt!
Alltså ingen alkohol och inga droger.
Och madrömmarna blir bara värre, jag vaknar om natten och frågar mig själv om jag lever eller om jag faktikst är död. Jag kan banka mitt huvud emot väggen bara för att se om de gör ont. För isof vet jag att jag lever. Varje natt är likadan. Jag vaknar och kallsvettas, jag vet inte riktigt vart jag är, jag fummlar mig fram i rummer för att försöka förstå vart jag är. Jag börjar slå mitt huvud i väggen, funkar inte de så går jag över till att slå något hårt emot kroppen. Vad som helst bara jag vaknar ur min dröm. Ibland känns de och så vaknar jag, då brukar jag kolla mig runt och somnar säkert in igen. Vaknar jag inte av alla slagen, brukar jag leta upp en tändare för att bränna mig själv med. Det kan ta timmar innan jag fattar vart jag är någonstans. När jag väl inser vart jag är kan jag andas. Nästa morgon har jag ont i hela kroppen, ibland minns jag inte varför jag har det, men när jag ska lägga mig kvällen därpå kommer de tillbaka som en blixt från himmlen. Jag kan vakna upp och skaka i hela kroppen för jag är så rädd. Jag är så rädd att de ska ta slut, att jag ska tabba mig. Att jag ska svika någon. De enklaste jag vet är att skada mig själv. För de ser ingen annan. För jag skär mig inte med rakblad eller något som skulle kunna synas. Jag har ett slagmål med mig själv. Jga misshandlar mig själv, brutalt.
Men vad är meningen med det? Det tar inte bort någon ångest, det släpper ingenting. Inte ens för ens sekund. Det är bara för att få reda på om jag lever eller om drömmen var sann.
En dröm kan kännas som en evighet, de börjar ofta bra. Som till exempel med att jag ( Jag ser alltid mig själv uppifrån.) går på ett område där jag bor, jag går och går, vägen är jätte lång. Jag går förbi en skola, men precis innan skolan kommer så möter jag en person, denna personen stannar mig och vi står och pratar. Egentligen känner jag inte personen, men vi står och pratar. Till slut ska han gå åt ett håll och jag åt ett, när jag ska vända mig om lägger han ner något i min väska. Jag fortsätter gå på den otroligt långa vägen, till slut stannar jag och kollar i väskan. Där i hittar jag en spruta och något att lägga i sprutan. Jag går en bit till, efter en stund kommer en annan person förbi, en tjej. Hon har en barnvagn och en hund, jag känner henne. Hon ler emot mig, men går bara förbi. Jag försöker ropa efter henne men hon vänder sig aldrig om. Jag sätter mig ner på marken, och de kommer folk som går förbi mig hela tiden, och jag känner dem allihopa men ingen säger hej. De bara ler som om de tycker synd om mig.... de är då jag märker att något inte stämmer, jag kollar ner på min arm...jag har satt sprutan i armen utan att egentligten veta om de. Jag drar ut den och försöker få luft, efter ett tag lugnar jag ner mig och försöker ta mig därifrån men när jag ska resa mig får jag en till spruta i armen, och svimmar. Jag hör röster omkring mig, de upprepar hur de är mitt eget fel. Hur de hoppas jag dör. För jag verkar ändå inte förstå vad jag sysslar med. De hela slutar med att en likbil kommer in och lägger in mig i bilen. Jag ser hur hela mitt liv rinner ur mina händer, jag försöker säga något. För jag är inte död, men ingen lyssnar. De bara skrattar och ler! Jag försöker riva och slå på kistan men de går inte, jag kommer dö. De slutar med att jag vaknar och kan inte andas...

Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker bara jag är jävligt patetisk.